Att Grekland de facto gjort konkurs torde nu stå utom allt rimligt tvivel. Tidigare i år tvingades privata långivare gå med på en skuldavskrivning på 75 procent. Och ingen tror att Grekland ska kunna genomföra gigantiska sparpaket för att kunna betala tillbaka nödlånen och få snurr på ekonomin samtidigt. Det är meningslöst att piska en död häst.
Så varför har vi i två års tid försökt rädda den grekiska ekonomin med lån efter lån? Hade det inte varit klokare att låta Grekland genomgå en konkurs redan 2010?
I efterhand kan vi nog säga att det hade varit bäst så. Mats Persson, professor i nationalekonomi, har nyligen kommit ut med en bok på SNS förlag med titeln Den europeiska skuldkrisen. Det är den första bok som sammanfattar vad som har hänt sedan det stod klart att Grekland var
i en djupare kris någon hade kunnat tro och som skarpt kritiserar de idéer som legat bakom räddningsoperationerna.
Persson skriver med fördelen av att kunna vara efterklok. Men eftersom skuldkrisen långt ifrån är över är lärdomarna viktiga att ta till sig.
I sin bok granskar Persson de argument som legat bakom räddningsförsöken. Var det för att rädda den grekiska ekonomin som stora nödlån gavs eller var det för att rädda tyska och franska banker? Hade det verkligen utbrutit panik på finansmarknaderna om Grekland hade ställt in betalningarna?
Det mest intressanta i boken är resonemanget om ansvar. Dåligt utformade försäkringssystem inbjuder till oansvarigt beteende. (Tänk en försäkring utan självrisk.) De planer som nu finns för att bygga upp en gemensam räddningsfond för bankerna, kallat European Stability Mechanism, är tänkt att fungera som ett försäkringssystem.
Men som Persson konstaterar har räddningsoperationerna hittills fungerat så att de inbjudit till ett oansvarigt beteende. De banker som en gång i tiden lånade ut pengar till Grekland gjorde detta trots att man hade misstankar om att landets ekonomi inte alls var stabil. Redan före krisen var Grekland tvunget att betala högre räntor än andra länder. Bankerna lånade alltså ut pengar med kännedom om vilka riskerna var. När krisen sedan var ett faktum har bankerna i stället för att ta konsekvenserna av sitt eget handlade krävt politiska åtgärder. Och politikerna har dumt nog spelat med i tron att det var nödvändigt att rädda bankerna för att "rädda euron".
Med andra ord hade det kanske varit klokare att låta Grekland gå i konkurs direkt. Ett antal tyska och franska banker hade hamnat i kris, men Tyskland och Frankrike har tillsammans en ekonomi som mer än väl skulle ha klarat av att absorbera ett antal krisande banker. I en marknadsekonomi ska inte företag som gör dåliga investeringar överleva.
Sista ordet är definitivt inte sagt i hur det europeiska monetära samarbetet ska se ut. Sverige är inte med i euron, men skuldkrisen är ett gemensamt problem för hela EU. Andra EU-länder kommer att kräva av oss att vi är med och finansierar ett nytt europeiskt försäkringssystem för banker. Lärdomarna hittills säger dock att vi bör stå utanför.