I vår är det dags för en ny avtalsrörelse och allmänhetens såväl som beslutsfattares åsikter är högvilt. Bara den gångna veckan har nästa års förhandlingar avhandlats i diverse medier.
Vissa menar att för samhällsekonomin vore det eftersträvansvärt med höjda löner men sämre löneutveckling. En del håller säkert med, inte minst arbetstagarorganisationer och då framförallt om den initiala höjningen. Andra (och det behöver inte vara giriga arbetsgivare) vill något helt annat.
Hur inflationen påverkas av höjda löner som sedan stagnerar låter jag vara osagt. Men hur ett högre löneläge, kanske även på ingångsnivå, skulle påverka arbetsgivare, arbetslösa, arbetsmoral och hela samhällskontraktet är värt att fundera kring.
I Sverige kombineras arbetsbrist med arbetslöshet. Samtidigt är det dyrt att anställa. Och allt som oftast framställs yrkesarbetandet som en arena för personlig utveckling. Ekvationen är komplex.
Arbetsmarknadens parter, inte minst de fackliga organisationerna, är i dag starka samhällsaktörer. Det påverkar dem som väljer att stå utanför (organiserandet – inte arbetsmarknaden) men också för de cirka 3 miljoner svenskar som omfattas av den kommande avtalsrörelsen.
Det finns många skäl att värna den svenska modellen, och staten ska undvika att lägga sig i detaljer. Men någon måste säkra att utvecklingen går åt rätt håll och att spelreglerna är inkluderande.
Ingen ska behöva skadas, acceptera sexuella trakasserier eller obetald övertid av rädsla för att förlora jobbet. Att arbetstagaren är arbetsrättslagstiftningens skyddsobjekt är bra. Och det är bra att det är självklart att arbetstagare såväl som arbetsgivare är fullt fria att organisera sig för att förändra, förbättra och förhandla. Men att Moderaternas förslag kring första-jobbet anställningar särskilt uttrycker att också arbetstagare och arbetsgivare som väljer att forma sina mellanhavanden utan inblandning av de etablerade organisationerna omfattas, det säger något.
Strävan efter anställningstryggheten, guldklockan som slutmål för en arbetsrelation och respekten för arbetsmarknadens parter är djupt rotad i Sverige. Och de förslag som presenteras kring förändringar, så som nytänk kring lönesättning och anställningsvillkor, är tassande. Även om till och med arbetsmarknadsministern Ylva Johansson (S) har antytt att LAS turordningsregler kan få moderniseras.
Men tillbaka till vårens förhandlingar. En höjd nivå på lönepotten som bres ut någotsånär jämt skickar sannolikt signaler till en och annan om att dennes prestationer är betydelsefulla – vilket mycket väl kan behövas. Kanske ger det vederbörande möjlighet att konsumera mer eller jobba mindre. Ett incitament som då försvinner om löneutvecklingen stagnerar. Någon effekt på snedvridningar i lönenivåer (som generellt missgynnar kvinnodominerade yrkesgrupper) ger det inte. Kompetensläckaget från många av samhällets viktigaste professioner, exempelvis lärare, stoppas sannolikt inte av sämre möjligheter till löneutveckling efter prestation. Och tvingar ett övergripande lönepåslag fram nedskärningar finns många förlorare.
Det här är frågor som nu i stort ligger utanför de flestas kontroll (förutom dem som gör sin röst hörd genom fackligt engagemang vilket vi i och för sig är fria att göra). Och där blicken verkligen behöver höjas, är alla parter partiska.
Om det lämpligaste sättet är att dra av ett plåster är snabbt eller långsamt är upp till var och en att avgöra. Men visst måste det av; Sveriges arbetsmarknad behöver förändras, moderniseras och förbättras. Det är hög tid att slå fast inte när – utan hur.