Debatten kring föräldraförsäkringen lever för det mesta. Det kan förhoppningsvis göra att fler formulerar välgrundade åsikter snarare än sådant slentrianmässig tyckande som sällan är utvecklande.
Och det finns skäl att tänka både nytt och brett kring föräldraförsörjningens framtid.
Föräldrapenningen har under de senaste fyrtio åren gjort gott inte bara för föräldrahjärtan, utan sannolikt även för nativiteten och framförallt för kvinnors möjlighet till ekonomisk självständighet.
I dag erbjuds vi som har turen att bli föräldrar sammanlagt 14 månaders försörjning. Men ju mer föräldralediga vi är – desto sämre blir vår framtida löneutveckling. Möjligen en naturlig följd av frånvaro – å andra sidan är föräldraskap både samhällsnyttigt och minst lika utvecklande som de flesta ledarskapskurser. Oavsett, de negativa konsekvenserna påverkar framförallt mammorna eftersom de är borta från arbetet i störst utsträckning.
Det här har mynnat ut i en både trång och låst diskussion om hur många månaders föräldrapenning som ska reserveras nyblivna pappor. Argument om jämställdhet å ena sidan ställs mot valfrihet å andra.
I ett välfärdssamhälle som Sverige är det rimligt att staten bidrar till att lösa utmaningarna det innebär att kombinera ett närvarande föräldraskap med självförsörjning. Liksom att staten på olika sätt arbetar för att skapa ett samhälle där kön (bland annat) inte är en möjlighetsbegränsande faktor.
Men givetvis slutar också statens uppgift någonstans. Lika självklart som det är att erbjuda människor en chans måste det vara att kunna avstå att ta den. Och innan skolåldern finns ingen som tvingar människor att missa en minut av tid med sina barn. Om våra gemensamma resurser ska bekosta de valen (när alla barn som fyllt ett dessutom garanteras plats på förskolan) är givetvis en helt annan fråga.
Barnets bästa och jämställdhet kan sammanfatta grunden för Sveriges generösa föräldrastöd. Men barnets bästa är nästintill perifer i sammanhanget; utgångspunkten måste ändå vara att samhället ger föräldrar förtroendet att arrangera sin tillvaro på det för dem bästa sättet. . Och lämpligheten i att en lagstiftande församling avgör vilken fördelning av ansvar som skapar bäst relationer mellan föräldrar och barn är tveksam. Frågan är då om en månad mer eller mindre, eller ens en fullständigt individualiserad föräldraförsäkring på sju månader vardera, egentligen påverkar jämställdheten. Kanske väljer mammorna helt enkelt bara obetald föräldraledighet i än större utsträckning än vad de redan gör i dag – och så blir det ändå kvinnornas ekonomiska självständighet som försämras.
Men regeringens höga svansföring inom jämställdhetsområdet lägger ett stort ansvar på dem att ta problemen på allvar. Och statens försörjningssystem ska rimligtvis verka i en för samhället önskvärd riktning.
Dagens föräldraförsäkring ger nyfödda medborgare och nyblivna föräldrar fina chanser till en trygg start – men tycks tveksam som metod för att förbättra jämställdheten på arbetsmarknaden. Eftersom det nu är avsikten finns skäl att tänka bredare. Till exempel bör jämställdhetsbonusen som ekonomiskt incitament ha en större potential än i dag. För föräldraskap är en personlig jackpott – men innebär onekligen en ekonomisk förlust.
Justeringar av föräldraförsäkringen tarvar konsekvensanalyser framförallt för utsatta grupper. Men med tanken i bakhuvudet att förmåner inte är att jämställa med rättigheter och att justeringar sällan kan likställas med kränkningar.
Att få barn innebär en till synes oändlig mängd skyldigheter och problem. Men som helhet är det inget annat än en ovärderlig förmån att få hantera. Precis det bör vi också ha i bakhuvudet. Ofta.