På lördagar sänder Sveriges Radio ett program kallat ”Medierna”, där veckans mediehändelser granskas. Den 11 januari i år ägnades ett inslag åt att det blir allt svårare för journalister att intervjua skolelever. I reportaget uttrycks att möjligheten för barn att komma till tals faktiskt kan bero på vederbörande skolas rektor. ”I takt med att säkerhetsrutiner stramas upp förändras också öppenheten.”
Det är sant, och viktigt, att yttrande- och åsiktsfriheten inte har någon åldersgräns.
Men yttrandefrihet betyder ju nu inte att allas ord alltid ska, kan eller bör spridas. Den, ung som gammal, som vill få komma till tals medialt ska så klart inte hindras av arbetsgivare, myndigheter eller målsmän. Och det är uppenbart att det kan verka hämmande om, säg, en representant för skolledningen insisterar på att delta när en engagerad elev intervjuas av lokalradion för att sätta ljuset på till exempel brister i matron på skolan.
Men när barn och tonåringar intervjuas, under skoltid, i samband med händelser av högt allmänintresse och nyhetsvärde, så som de fall av groteskt våld vi tyvärr sett i Trollhättan och alldeles nyligen i Broby. Då hade jag, som förälder och som en gång tonåring, uppskattat att någon ansträngde sig för att undvika att enskildas reaktioner på traumat blev virala.
Den här diskussionen kan så klart begränsas till att handla om medieetiska överväganden eller värdet av att värna den fria journalismen. Bägge nog så viktiga i dag. Men media är också långt mer än ett forum för det fria ordet.
Idag kan kränkningar över webben och andra IT-baserade tjänster beivras, även om utvecklingen går trögt. Men att sprida någons klumpiga uttalanden är så klart något annat, och knappast brottsligt. Det kan likväl vara besvärande för den som råkat säga eller göra något oöverlagt framför en kamera eller mikrofon (och spontanitet ”gör sig” sällan).
Europadomstolen har under åren markerat innebörden av den personliga integriteten, och att däri ingår att i viss mån kunna ha kontroll över uppgifter om en själv – så som foton eller texter. Och för ett par år sedan tvingades Google justera sin sökmotor för att i vissa fal osynliggöra uppgifter om enskilda.
Vid sidan av våra möjligheter att komma till tals och synas har vi också rätt att slippa. Den möjligheten talas det för lite om. Inte minst eftersom de flesta av oss sannolikt saknar kontroll över vem som har del av omfattande, och egentligen högst privat, information om oss. Titta igenom avtalet med din teleoperatör till exempel – eller fundera på vilka annonser just du ser på webben.
Få har i realiteten hunnit vänja sig vid innebörden av internet. Juridiken hinner inte med. Och det framstår ofta som oklart vad lagstiftare, och väljare, egentligen vill.
Ännu viktigare då att navigera med eftertanke. En professionell journalistkår som säkrar granskning och nyhetsbevakning, inklusive ögonblicksskildringar, är väsentlig för vår världsbild. En rektor med omsorg för elevernas integritet gör möjligen det jobbet mer utmanande. Men är knappast ett hinder för demokratin.
En fri åsiktsbildning är grundläggande i en demokrati, en rättstat och i ett anständigt samhälle. Och yttrandefriheten är för alla. Men det tjänar inga syften att alltid förväntas nyttja den.