En ”humanitär” vapenvila utlystes under gårdagen i den plågade lilla östukrainska staden Debeltseve, i syfte att ge civila chansen att fly. Alltid något – men tyvärr inte mycket mer. Och jag ger inte heller mycket för den fredsplan som Ukraina utarbetat tillsammans med Frankrike och Tyskland.
I slutändan hänger nämligen allting på hur en enda person, Rysslands president Vladimir Putin, väljer att agera. I går åkte såväl Frankrikes president Francois Hollande som Tysklands förbundskansler Angela Merkel till Moskva för att träffa honom. Putin kommer säkert att njuta av det fransktyska fjäskandet.
Det har gjorts flera försök att etablera fungerande vapenvila mellan å ena sidan Ukraina och å andra de östukrainska separatisterna (i praktiken Ryssland). Varje försök har misslyckats, främst på grund av att dessa separatister återupptagit striderna. Först i liten skala, därefter eskalerande. Under tiden har Putin utnyttjat det relativa lugnet till att rusta upp separatisterna och föra fram ryska trupper över gränsen. Också Ukraina har förstärkt sina styrkor, men Ryssland har mycket större resurser.
Slaget om Debeltseve har visserligen inte blivit någon rysk promenadseger. I det långa loppet har det ändå inte så stor betydelse i Kreml. Putins strategi tycks framför allt gå ut på att låta Ukraina förblöda.
Han kan vara på god väg. Häromdagen beslutade den ukrainska centralbanken att höja styrräntan, samtidigt som den deklararerade att ytterligare stödköp av hryvnjan inte är möjliga då statskassan i stort sett är tom. De senaste månaderna har Ukraina tvingats till drakoniska besparingar och nyligen själv på besök i landet noterade jag hur många familjer i stort sett lever ur hand i mun. Det har inte funnits kapital till den upprustning nationen är i behov av, nej knappast ens till det mest basala som varma vinterkläder och sovsäckar.
Därför var ett annat besked under gårdagen kanske viktigare än förhoppningarna om ännu en vapenvila. Nämligen förhoppningarna om nya lån, som ska förhindra statsbankrutt.
Ukraina behöver låna motsvarande 200 miljarder kronor – bara i år. Internationella valutafonden förbereder ett omfattande stödprogram – inklusive hårdare krav på bättre statsfinansiell ordning. I praktiken kommer mycket att gå till militären, men också återbetalning av ryska gaslån. Ukrainas kreditvärdighet som låntagare är inte den bästa, samtidigt som reformutrymmet är begränsat så länge striderna fortgår längst i öster.
Lånepolitiken har emellertid dubbel funktion: Rädda Ukraina från ekonomisk kollaps och samtidigt (sannolikt) sockra ett fredsavtal som i praktiken torde bygga på eftergifter gentemot Moskva.
Det har talats om ökat självstyre för de separatiststyrda städerna Donetsk och Luhansk, likaså om att detta utbrytarterritorium ska utökas i förhållande till det tidigare Minsk-avtalet (i praktiken ett permanentande av den ryskledda ockupationen). Eventuellt kan man också tänka sig ett de facto-erkännande av den ryska annekteringen av Krim, liksom kanske mildrade eller åtminstone inte utökade ekonomiska sanktioner gentemot Ryssland.
Skulle så vara fallet ser vi hur historien upprepar sig. Appeasment kallades det då, på 30-talet när Storbritannien med franskt stöd inbillade sig att det gick att komma överens med en diktator genom att lova bort andras länder rättigheter i utbyte mot fred.
”Ni hade att välja mellan krig och vanära” konstaterade Winston Churchill den gången. ”Ni valde vanära och ni kommer att få krig.”