För många svenskar har sommaren regnat bort. Den värsta i mannaminne, enligt vissa. Tja, minnet är ju kort. Enligt statistiken har sommaren dock inte varit långt när så genomsnittskall som vi kanske inbillar oss. Däremot faktiskt den blötaste på en halvsekel.
Som det gick att läsa på nyhetsplats i NT under veckan finns det emellertid gott om exempel på andra somrar som regnat bort. Minst en gång per årtionde kan man lugnt räkna med.
Möjligen kan det vara något att tänka på för dem som antingen tolkar dåligt väder enstaka år som uttryck för den globala uppvärmningen – eller motsatsen, att exempelvis en kall sommar är en bevis på att uppvärmningen lyser (regnar?) med sin frånvaro. I själva verket är alltså ovanligt dåligt väder ganska vanligt och extrem kyliga sommarmånader om något snarare uttryck för ett varmare klimat än motsatsen. Om världens temperatur stiger ökar nämligen obalanserna, vilket leder fram till ett lynnigt och oförutsägbart väder.
En annan sak är att denna uppvärmning är helt naturlig! Med anmärkningsvärd regelbundenhet (några hundra års mellanrum) värms och kyls jorden. De senaste värmeperioderna inföll under högmedeltiden, Roms storhetstid och bronsåldern. Däremellan har det varit kallare, senast när den så kallade lilla istiden var som allra kyligast på 1600-talet.
Samtidigt – vad säger att inte utsläppen av växthusgaser förstärker den nu pågående uppvärmningen? Det heter ju att två fel inte gör ett rätt, fast två rätt borde ju inte heller göra ett fel.
En klen tröst denna kyliga sommar. Fast det hade kunnat vara värre. Mycket värre.
Våren 1816 uppmärksammade många den ”torra” dimma som tycktes svepa in den amerikanska östkusten. I Ungern hade brun snö fallit från himlen under vintern, i Italien hade den varit röd.
Överallt var våren och sommaren extremt kyliga. I nordöstra USA hade frosten inte börjat släppa förrän i maj och redan i augusti var det minusgrader igen. I England låg snö kvar till juli och i september frös Themsen till. På många håll snöade det intensivt mitt i sommaren, i andra fall kunde temperaturer sjunka från över 30 grader till fryspunkten på bara några timmar.
Det stora problemet var inte kölden i sig, utan att skördarna slog fel med global livsmedelsbrist som följd. På många håll utbröt hungersnöd, med åtföljande politiska oroligheter. I förlängningen kostade katastrofen hundratusentals människor livet i Europa. Också folkrika länder som Indien och Kina påverkades då risskördarna minskade kraftigt. Stora delar av Kina drabbades av översvämningar, samtidigt som en koleraepidemi spreds ända till Moskva.
Däremot var kvällarna vackra! Intensivt gula och röda solnedgångar följde under många år, förevigade av konstnärer som JMW Turner. Vulkanisk aska färgade himlen efter det största vulkanutbrottet på 1 300 år. Fast det kände förstås de flesta inte ens till på tiden det begav sig.
Vulkanutbrottet på Tambora i dagens Indonesien var, som en jämförelse, mer än tio gånger kraftigare än Pinatubos utbrott på Filippinerna 1991. Åtminstone 100 kubikkilometer material kastades ut i atmosfären på över 40 kilometers höjd, därav 400 miljoner ton svavelsyra. Utsläppen fick dramatiska effekter för vädret, framför allt genom solljus som reflekterades bort.
Om ni gång hört ordspråket ”artonhundra frös ihjäl” vet ni vilket år som ursprungligen åsyftades. 1816 kallades också Året utan sommar, ett epitet som får också årets svenska sommar nästan två hundra år senare att framstå som riktigt varm och behaglig.