”Ansträngningar, umbäranden, en mycket tung ryggsäck, nack- och skuldorsmärtor och långa, svåra marscher.”
En tysk soldat sammanfattar kriget på östfronten under första världskriget.
Säg första världskriget och alla tänker på skyttegravar och Erich Maria Remarques berömda skildring ”På västfronten intet nytt”. Det var där kriget avgjordes, i leran och misären.
Fast det är med första världskriget som med det andra. I stor utsträckning var det i öst som kriget avgjordes, i vad som redan Winston Churchill kallade det okända kriget.
Den tyska krigsplanläggningen hade byggt på att först besegra Frankrike och därefter Ryssland. När kriget körde fast i väst hösten 1914 bytte man fokus. Delvis hade Berlin redan tvingats till det tvåfrontskrig Bismarck på sin tid varnat kommande generationer för, eftersom den ryska offensiven i öst inledningsvis var mycket framgångsrik. Krigslyckan vände emellertid snart och vid Tannenberg vann Tyskland en stor seger (låt vara delvis på grund av rysk inkompetens). Lättare gick det för ryssarna mot det habsburgska imperiet, vars militära ledning om möjligt skötte sig än sämre än den ryska. Också Österrike-Ungern tvingades visserligen till ett tvåfrontskrig, nämligen mot först Serbien och sedan Italien i söder. Serberna gjorde ett heroiskt motstånd, men tvingades till sist vika för övermakten och för i dagarna hundra år sedan började de sista trupperna gå i exil efter att grundligt besegrats vid det historiska slagfältet på Trastfältet i Kosovo.
Serbien förlorade, uppskattningsvis, 300 000 till 450 000 man i dödade. Till detta ska läggas de civila förlusterna. Det kan ha handlat om så många som 800 000 människor – många som en direkt följd av den österrikiska terrorkrigföringen. I relation till folkmängden led inget land så svåra förluster som Serbien. Var fjärde medborgare kan ha gått under...
Det var inte ovanligt med ömsesidiga övergrepp på civilbefolkningen, i takt med arméernas framryckningar. Möjligen ett tecken i tiden, samtidigt som kriget på östfronten förespådde det moderna kriget på ett sätt som aldrig var fallet med den strategiska återvändsgränden i väst. Kriget präglades av storslagna (om än ofta misslyckade) offensiver, truppförflyttningar över enorma landmassor och – ibland – geniala taktiska manövrer. Allt annat än skyttegravskrig.
När Churchill en gång skulle förklara varför världskriget hade gått som det gjorde uttryckte han sig med sedvanlig, tänkvärd retorik: ”I väst var arméerna för stora för landet, i öst var landet för stort för arméerna”. Kriget förblev rörligt eftersom det alltid gick att gå runt fiendens positioner. Fast ofta handlade det just om att gå, precis som Napoleontidens soldater var världskrigets beroende av apostlahästarna för att ta sig fram. Det slet – bokstavligen – ner soldaterna och gjorde det allt svårare att nå ett avgörande. Österrike-Ungern var närmast sammanbrottet, men räddades av den effektiva tyska krigsmakten. Till sist hade det habsburgska imperiets mäktiga armé i praktiken omvandlats till en tysk fördelning.
Kriget på östfronten blev till sist också en riktigt stor tysk framgång, eftersom Ryssland kollapsade i två revolutioner 1917 och Lenin erbjöd fred på goda villkor. Faktiskt för goda villkor, för när det tyskimperialistiska snålvattnet rann till bands också trupper i de nyerövrade områdena i öst. Just de soldater som hade behövts på västfronten.
Till sist kapitulerade både Tyskland och Österrike-Ungern. I det senare fallet innebar det slutet på den habsburgska dynasti som styrt stora delar av Europa i sekler.
Hösten 1915 låg dock allt detta i framtiden. Även om Tyskland misslyckats i sin avsikt att nå ett avgörande mot Ryssland, hade man räddat Österrike-Ungern från kollaps, lyckats hålla västfronten och dessutom avancera långt österut. I början på augusti hade Warszawa fallit för tyska styrkor, som snart nådde ända till Riga. Därmed förelåg inte längre något omedelbart hot mot Tyskland. Vid årsskiftet kunde den tyska krigsledningen åter vända sitt intresse västerut. Blodbadet vid Verdun stod för dörren.