Något säger det om Vladimir Putins betydelse, att när han försvinner från offentlighetens ljus bara några dagar blir halva världen orolig. Fast till sist dök ju den ryske presidenten upp och skämtade om sin egen frånvaro. Och personligen tror jag att det hela kan ha varit en klassisk avledningsmanöver. Både Ivan den förskräcklige och Stalin tillämpade med framgång samma taktik. Budskapet är enkelt men effektivt: utan mig är ni andra ingenting.
Hur som helst bör Putin nu kunna fira ettårsjubileumet av (enligt rysk retorik) återerövringen av Krim. I all sin hänsynlöst var ockupationen och annekteringen av halvön ett makalöst militärpolitiskt schackdrag. Praktiskt taget utan egna förluster, utan att omvärlden (och knappt ens Kiev) hann reagera hann Putin lägga beslat på hela Krim – och på köpet neutralisera den ukrainska flottan. Sådan skicklighet ger alltid inrikespolitiska pluspoäng och Ryssland 2014 var inget undantag. Aldrig har Putin varit mer framgångsrik, aldrig har han framstått som ett större strategiskt geni, aldrig har han varit populärare bland sina landsmän.
Och aldrig kan han ha begått ett större misstag.
För även om den påföljande interventionen i Östukraina politiskt är ett mer uppenbart felsteg, innebar erövringen av Krim paradoxalt nog att Ryssland på allvar började förlora Ukraina. Putins Ukrainapolitik framstår i det ljuset inte som någon succé, utan ett klumpigt misstag.
Putin visste (eller borde vetat) hur svag den ukrainska staten var – också efter revolutionen, hur omfattande korruptionen var och hur tveksamma många västländer var till samarbete med Kiev. Han visste att Ukraina var ekonomiskt beroende av Ryssland, att många människor åtminstone längst i öst var ambivalenta till utveckligen efter Euromajdan och att politiska motsättningar skulle riskera att ställa demokraterna mot varandra i regering och parlament.
I dag är situationen helt annorlunda. Ehuru miliärt och ekonomiskt pressat, är Ukraina mer enat än någonsin och det folkliga stödet för Ryssland marginaliserat (nättrollen som till exempel lär kommentera denna kolumn lurar ingen). Kiev har också lyckats utverka relativt starkt stöd för sin sak i väst. Putin må ha erövrat Krim, han må ockupera Donetsk samt Luhansk och han må planera ytterligare militära angrepp, men i själ och hjärta (som man säger på ryska) har han förlorat Ukraina.