Sedan i måndags pågår flygövningen ACE 2015 i norra Sverige, men även över finskt och norskt territorium. Veckorna före övningen har en ensidig debatt rasat om huruvida det är rätt att Sverige bedriver något som helst samarbete med Nato.
Ofta handlar det om ”provokationer. Sverige (och Finland) provocerar Ryssland när vi övar med Nato, alternativt att Nato använder Sverige i syfte att just provocera Ryssland. Vinkeln varierar beroende på hur konspiratoriskt lagd avsändaren är. Andra linjer i den förvillade debatten är att Sverige utsatts för en ”militarisering”. Denna linje företräds av fredsrörelsen som enögt försöker påskina att det är illa om det svenska försvaret är redo och samövade med demokratiska och vänligt sinande nationer, men slår dövörat till varje gång den ryska krigsmakten övar anfall på Sverige. Den tredje om än mindre förekommande linjen är att det är synd om renar, fjällharar och annat vilt uppe i trakterna kring Vidsel eftersom dryga hundratalet militärplan för ett inte obetydligt oväsen.
Allt det här är givetvis mer eller mindre nonsens. I Sverige finns beklagligtvis ett antal gråterskor som aldrig missar ett tillfälle att uppvisa till hat mot USA/Nato och förringa den ryska aggressiviteten vi ser i östra Ukraina och mer eller mindre dagligen över Östersjön. Ryska bombplan, med avslagna transpondrar, övar inflygning mot svenska mål.
Längst fram i Putin-gråterskornas kö står den tidigare Moskvaambassadören Sven Hirdman. På SVT debatt levererade han i måndags en märklig drapa där han blandar in Olof Palme och hävdar att kriget i Ukraina är en konsekvens av Sovjetunionens upplösning, samt att det saknas ”sakliga” skäl för ett ryskt anfall mot EU eller Nato.
Utöver att Hirdman tycks sitta fast i ett tänkande som kanske passade för ett handfull decennier sedan bortser han helt från att Putin varken är ”saklig” eller behöver ”sakliga” skäl att invadera andra länder. Putin är en de facto diktator vars lynne och utfall är omöjliga att förutse.
Han eldar den nationalistiska brasan ivrigt samtidigt som bränslet i form av påhittade yttre hot börjar ta slut. I ett samhälle utan fri media och med strypt opposition är detta livsfarligt.
En sak har dock Hirdman rätt i. Regeringen Löfvens hantering av Nato-frågan är märklig. Först en grundmurad beröringsskräck inför alla former av medlemskapsdiskussion sedan ett omfattande och väl utvecklat övningssamarbete. Bipolärt kan man tycka.
Hirdman är inte ensam. Daniel Suhonen på Expressen kultur är en annan av Putins svenska apologeter. Utrikeskolumnisten Wolfgang Hansson i Aftonbladet glider också i frågan liksom Vänsterpartiledaren Jonas Sjöstedt, som i sitt brinnande hat mot USA inte mäktar med att se verkligheten i Kreml. Ungefär som Sjöstedts föregångare på posten, medvetet eller omedvetet, sprang Moskvas ärenden.
Fundamentet i vänsterns retorik är att vi bör och måste anpassa oss efter en aggressiv stormakt annars riskerar vi att reta den ryska björnen. Undfallenhet som politisk strategi: Skamligt då, skamligt nu.