Det är bra att vara radikal! Förklarade Mona Sahlin på ett seminarium under Almedalsveckan i egenskap av regeringens nationella samordnare mot våldsbejakande extremism. Att vara radikal, att vara arg och vilja ha förändring, är bra. Fel blir det först när man tror att lösningen heter våld, menade hon.
Jag håller inte med. Radikala idéer är själva basen för all våldsam extremism. Så länge inte Sahlin också går till attack mot hela den idévärld som fött fram den våldsbejakande islamismen kommer hennes arbete att framstå som halvhjärtat.
Mona Sahlin har regeringens uppdrag att bekämpa politisk extremism, och mycket av det hon gör är rätt. Till stor del handlar antiradikaliseringsarbetet om att fånga upp vilsekomna unga män (och ibland även kvinnor) som söker mening i tillvaron. Skola, socialtjänst och polis har metoder för detta, och metoderna är ungefär desamma som man använder för att förhindra unga män att bli kriminella. Så långt är allt väl.
Problemet är att hon inte verkar vilja ta sig an den ideologiska sidan av saken. Det är sant att en bidragande orsak till att någon blir jihadist är social rotslöshet, men inte alla socialt rotlösa människor blir jihadister. Det finns någonting som lockar människor att vlija bli religiösa krigare. Vad?
Svaret är den islamistiska idévärlden. Det finns olika former av islamism. Islamiska staten står för den mest radikala där krig och terror förhärligas. Men precis intill denna finns de olika salafistiska lärorna där man predikar att islam ska utövas i enlighet med 600-talets religiösa regler. Dessa varianter på det islamistiska temat är alla ytterst extrema och om inte explicit odemokratiska så åtminstone kvinnofientliga och homofobiska. Men rörelser som Hizb ut-tahrir är också mot demokratin i sig, även om den menar att störtandet av demokratin bör ske med fredliga medel.
Ett viktigt tema i denna idévärld är även att det pågår ett krig mellan islam och ”väst”. Sverige och andra länder krigar mot islam.
I denna sjuka idévärld är steget inte stort mellan att vara fredlig radikal och att vara våldsbejakande radikal.
Att Mona Sahlin som regeringens frontsoldat mot extremismen inte går till attack mot hela detta paket av antiliberala och antidemokratiska idéer gör att hon kommer att lämna jobbet gjort bara till hälften. De instatser som socialtjänst, skola och polis kan sätta in är viktiga, men otillräckliga eftersom de inte angriper den idépolitiska mylla ur vilken den våldsbejakande radikalismen växer fram.
Vad behövs då göras? Vi behöver ta strid mot radikalismen i sig, mot alla idéer som handlar om att grundläggande fri- och rättigheter ska avskaffas och ersättas av en islamistisk tolkning av Koranen. Predikanter som talar om att demokratin ska avskaffas måste ifrågasättas med samma intensitet som vi en gång lyckades nedkämpa andra fiender till demokratin som kommunister och nazister. Vi har kunnat värna vårt frihetliga politiska system förr och vi kommer att vinna även denna kamp. Ett första steg är att regeringens nationella samordnare mot våldsbejakande extremism slutar säga att det är OK att vara radikal.