”Aldrig har så många haft så få att tacka för så mycket.”
Winston Churchill om stridsflygarna som räddade världen under slaget om Storbritannien.
Sommaren 1940 stod Storbritannien ensamt. Det hade hänt förr, under Napoleonkrigen. Men oavsett vad man anser om den franske kejsaren kunde han naturligtvis inte mätas med den tyske tyrannen. Storbritanniens premiärminister Winston Churchill insåg det bättre än de flesta. Det fortsatta kriget handlade inte bara om den egna nationen, utan om den västerländska kristna civilisationen som sådan. I ett berömt tal i juni varnade han för att världen stod inför en ny mörk medeltid om Tyskland vann.
I dag är det svårt att föreställa sig hur ett nazistiskt Europa skulle sett ut. Ett gott försök gjordes av den brittiske författaren Robert Harris i ”Faderland”, vars ram utgörs av förberedelserna inför Hitlers 75-årsdag på en kontinent helt dominerad av Tredje riket. Sverige (som inte avhandlas i romanen) hade rimligtvis varit en tysk lydstat och förmodligen hade det varit en situation vi ganska godmodigt vant oss vid. För det är som bekant segrarna som skriver historien och det som vi i dag finner självklart hade under andra omständigheter kunnat se mycket annorlunda ut.
22 juni 1940 hade Frankrike valt att kapitulera, Sovjetunionen var som bekant fortfarande allierat med Tyskland genom Molotov-Ribbentroppakten och USA stod utanför kriget. Det fanns de brittiska röster som propsade på fredsförhandlingar med Tyskland, till exempel utrikesminister Edward Halifax. För sin del var Hitler ganska säker på att britterna skulle krypa till korset, fast tvingades så småningom inse att Churchill inte var kompromissernas man.
Om Tyskland skulle ha en chans att besegra Storbritannien, måste man först erövra luftherraväldet. Även givet en sådan utveckling vore en invasion ett vågspel, eftersom den brittiska flottan fortfarande var starkare än den tyska. Fast führern kunde också hoppas att en seger i luften – med åtföljande ostörda bombningar – skulle knäcka britternas motståndsvilja och ge eftergiftspolitiker som ovan nämnde Halifax vatten på sin kvarn.
Efter en lite trevande start i juli ökade de tyska flygraiderna i augusti. Resten är, som det brukar heta, historia. Vi har nog alla hört om ”de få”, om gräddan av Storbritanniens ungdom – som i många fall vilar på Engelska kanalens botten sedan 75 år tillbaka. Av 1 822 brittiska piloter stupade 339. Det som avgjorde slaget om Storbritannien var dessa piloters mod och skicklighet, den brittiska radarn och allmänhetens uthållighet. En ”stiff upper lip” behövdes när terrorbombningarna (Blitzen) under hösten skulle kräva tiotusentals offer.
Dessutom hade förstås britterna de berömda och vackra stridsflygplanen – Hurricane och Spitfire. Och inte så få frivilliga utländska piloter, där i synnerhet de polska flygarnas insatser förtjänar att framhållas.
Tillsammans räddade de Storbritannien – och Europa. Skänk dem en tanke.