I Svensk författningssamling 1992:1403 står bland annat följande: ”Totalförsvar är verksamhet som behövs för att förbereda Sverige för krig”. Sverige har alltså en lag sedan tidigt 90-tal som stipulerar att landet ska ha ett ”totalförsvar”. Som alla vet har det dock inte hänt mycket på den fronten sedan lagen infördes. Sveriges militära inriktning, post kalla kriget, är en lång rad nedrustningsbeslut i kombination med omfattande internationella insatser. Fram tills dess hade Sverige i stora delar just ett totalförsvar. Utöver Försvarsmakten fanns en omfattande civil beredskap med allt från skyddsrum och beredskapslager för befolkningen till omfattande planering och övning för hur civilsamhället skulle klara eventuella och oönskade händelser. Av detta finns i dag förvånansvärt lite kvar. Illusionen om den eviga freden i kombination med klåfingriga och besparingsivriga politiker har fört oss till dagens punkt där vi varken har ett tillräckligt militärt försvar eller ett adekvat civilförsvar.
Det finns dock ljusning i horisonten. Regeringen fattade i torsdags beslut om att planeringen av ett svenskt totalförsvar ska återupptas. Den minnesgode noterade redan i regeringsförklaringen den 15 september att statsminister Stefan Löfven använde just ordet ”totalförsvar” i stycket om försvaret (som dessutom hade en ovanligt framskjuten plats i regeringsförklaringen). Således ska Försvarsmakten och Myndighetens för samhällsskydd och beredskap, MSB, ta fram ett planeringsunderlag för totalförsvaret som ska inlämnas till regeringen vid kommande halvårsskifte. Vidare skall ”samtliga” övriga myndigheter återuppta planeringen för civil försvarsberedskap och ytterst ett krisläge. Stort vikt läggs enligt uppgift vid att försvarets planering ska samordnas med det civila försvaret.
Totalförsvarstanken har varit begravd i två decennier, trots att det funnits relevant lagstiftning. Regeringen Löfvens prioriteringar inom försvarsfrågan har hittills gett ett gediget intryck och stundvis även överraskande positivt. Trots Miljöpartiet i regeringen har farhågorna inte besannats. Kanske för att omvärldsläget tryckte på, kanske för att oppositionen (något nymornat) tryckt på eller kanske för att Socialdemokraterna bestämt sig för att inte göra om tidigare misstag i försvarsfrågan?
Förklaringen bakom är dock mindre intressant för tillfället, resultaten framöver desto viktigare. Ett totalförsvar, med allt vad de innebär av planering för samhället och investeringar i beredskapsstruktur, beredskapslager, upprustning av skyddsrum med mera kommer att kosta. Detta i ett läge där finansministern redan meddelat att regeringen överger principen att fullt ut finansiera sina ”satsningar” (krona för krona-principen) blir finansieringsfrågan central.
Hur mycket resurser det i slutändan blir kvar för såväl det militära som civila försvaret blir ett lackmustest på regeringens verkliga försvarsvilja.