Det finns ett par likheter mellan utrikesminister Margot Wallström (S) och den sannolika demokratiska presidentkandidaten Hillary Clinton. Båda har varit ohemult upphaussade av okritiska svenska medier och båda riskerade därigenom att falla desto tyngre i konfrontationen med verkligheten.
I Wallströms fall materialiserades detta verkligen genom Saudiaffären. Hur förvånande borde vi egentligen ha blivit? I hennes CV kunde vi notera måttligt framgångsrika karriärer som i tur och ordning bland annat socialminister, EU-kommissionär och FN-representant med litet exekutivt ansvar.
Att nämna Clinton i samma andetag kan förefalla orättvist. Hon har trots allt varit amerikansk utrikesminister och det blir man inte på halvdana meriter!
Svenska mediers oförmåga att kritiskt granska hennes kandidatur är dock påfallande lika den servila attityden gentemot Wallström. Därför bör ingen bli förvånad om hon aldrig blir amerikansk president. Clinton har definitivt chansen, men mycket talar också emot henne.
Först och främst lider hon av samma Clinton som den dåvarande republikanske utmanaren John McCain i presidentvalet 2012 – hon är en föredetting. McCain hade redan prövat sin lycka en gång, mot George W Bush 2000 men förlorat primärvalen. Clinton förlorade som bekant överraskande motsvarande demokratiska primärval till den då relativt okände Barack Obama 2008.
Precis som McCain är Clinton lika erfaren som till åldern kommen och tvingas hantera det nationella missnöjet med ett presidentskap som många betraktar som misslyckat. Bushs skugga skymde ofta McCains kandidatur 2008 och på liknande sätt riskerar Clinton att få verka i det allt blekare ljuset av Obamas pannkakskarriär (upp som en sol, ner som en pannkaka) på presidenposten.
Utmaningen är heller inte ny. Sedan 1948 har ett parti bara lyckats erövra Vita huset i tre påföljande mandatperioder vid ett enda tillfälle: 1988 då Republikanernas George Bush d ä tog över efter Ronald Reagan. Men Reagan var en av efterkrigstidens mest populära och framgångsrika presidenter. Det är mer än man kan säga om Obama.
Delvis är det säkert också därför få inom Demokraterna vill utmana Clinton. Inte för att hon internt anses oslagbar (det påvisade ju Obama eftertydligt), utan därför att själva presidentvalet framstår så svårt att vinna. Clintons hopp står till att Republikanerna är splittrade, utan given presidentkandidat.
Personligen tror jag att Republikanernas val framför allt står mellan New Jerseys guvernör Chris Christie och den tidigare Florida-guvernören Jeb Bush. Just det, amerikanska presidentvalet 2016 kan mycket väl stå mellan familjerna Clinton och Bush ytterligare en gång! Det finns ett par intressanta republikanska utmanare till – i synnerhet kanske Wisconsins guvernör Scott Walker – men gemensamt för alla republikaner är att de först måste flirta med den egna partihögern, för att därefter gå till vänster för att vinna mittenväljarna i presidentvalet. Det zickzackandet splipper förmodligen Clinton.