Videon är inte längre tillgänglig
Soldaternas vapen må vara ett prickskyttegevär (med den militära beteckningen PSG 90), men soldaterna själva kallas skarpskyttar inom Hemvärnet. Det ligger lite retro över namnet, men utbildningen är allt annat än gammaldags – och mycket långt från det gamla Hemvärnet.
Skarpskyttarna övar skytte på upp till 600 meter på Skillingaryds vindpinade övningsfält i mörkaste Småland. På hela övningen som kallas SÖF – Särskild Övning Förband – deltar främst personal från två av den 30:e Hemvärnsbataljonens insatskompanier i Linköping, men ett mindre antal Norrköpingssoldater liksom instruktörer som Forsling medverkar också.
Totalt deltog drygt 130 man på övningen, som genomfördes torsdag till söndag förra helgen, av de totalt ungefär 600 soldater som ingår i bataljonen. Jo, tyvärr mest män även om jag ser en och annan kvinna under övningen också. Om Hemvärnet förr var gubbarnas bastion, är det numera främst grabbarnas – ”fast det håller på att förändras” påpekar Lasse Jansson, som är informationschef på Helikopterflottiljen i Linköping och min ledsagare under dagen jag besökte Skillingaryd. Medelåldern, som på ”den gamla goda tiden” måste ha varit en god bit över 50, är i dag 37 och sjunker ständigt.
På insatskompanierna förefaller de flesta ännu inte ha fyllt 30. Dessa förband utgör (jämte underrättelsekompanier med än högre krav) Hemvärnets spjutspets. Alla måste göra minst åtta dagars utbildning och övning årligen, men de flesta gör mycket mer enligt Jansson. I Skillingaryd övas framför allt med skarp ammunition. Tillämpat skytte med automatkarbin och kulspruta, växelvis förflyttning under eldgivning och som ovan skarpskytte på mycket långa avstånd. Fast i övningen ingår också bland annat skyddsvaktsutbildning och sjukvårdstjänst.
När jag frågar några av soldaterna varför de valde Hemvärnet får jag lite blandade svar. Många vill göra en insats, någon nämner det försämrade säkerhetspolitiska läget i Europa. Intressant nog tycks ingen av dem valt militärtjänstgöring för att det skulle vara ”häftigt” eller dylikt. Inställningen är seriös och jag hör ingen klaga under övningen. Å andra sidan är det ingen som blir utskälld av befälen heller. Kontrasten till det gamla värnpliktsförsvaret blir i dubbel mening därmed ganska tydlig.
Major Nicklas Kamperhaug, som följer hela övningen på plats, är visserligen inte främmande för ett återinförande av värnplikten i en eller annan form. Fast han förefaller också trivas mycket väl på sin nya tjänst, som chef för Livgrenadjärgruppen – det vill säga det samlade Hemvärnet i Östergötland. Kamperhaug har en gedigen militär bakgrund, bland annat från krigets Bosnien-Hercegovina och har till och med (vid annat tillfälle) erhållit ett ukrainskt riddarkors! Han ser verkligen inte utnämningen till Hemvärnschef som någon straffkommendering och menar dessutom att HV-soldaterna i övningar lyckats mäta sig väl med soldater från andra militära förband – även jägarsoldater.
”Kan Hemvärnet göra skillnad i händelse av krig?” undrar jag.
”Vi kan nog bita ifrån” är Kamperhaugs bestämda svar.