Serie-tech-entreprenören Jens Nylanders senaste projekt är att med hjälp av AI samla in och analysera offentliga dokument för att hitta oegentligheter. 50 miljoner fakturor finns sökbara för vem som helst som exempelvis vill granska vad kommunen lägger pengar på. Genom att låta AI:n hitta mönster och avvikelser i materialet har Nylander kunnat rapportera om en serie oegentligheter. Ibland rena bedrägerier, men väldigt ofta slöseri genom bristande kontroll av myndigheter som upplevs som påtagligt trötta och nonchalanta.
Nylander hittar kommuner som i många år lägger miljoner på värdelösa annonser. En kommunal IT-chef som köper tjänster för hundratals miljoner av samma leverantör utan någon upphandling. Miljarder som betalats ut av olika myndigheter för laddstolpar utan att kontrollera om de blivit byggda eller om de byggs för tätt. ”Gröna” bolag får gröna bidrag som de använder för att skapa nya bolag som får nya gröna bidrag, och håvar i ett exempel in en kvarts miljard. Och det är bara toppen av isberget.
Bilden som framträder är den av en ofta förekommande myndighetskultur där man inte förmår eller bryr sig om att hindra slöseriet. När en myndighet dessutom har som huvuduppdrag att spendera pengar i något ”gott syfte” så går man upp i det uppdraget och synes sätta likhetstecken mellan mål och medel, varför myndigheten aldrig får för sig att kontrollera vad pengarna går till och vad de gör för nytta.
Den bristfälliga kostnadskontrollen kostar enligt Nylanders bedömning skattebetalarna 90 miljarder om året.
Vi har all anledning att glädjas av Nylanders initiativ. Vi har också all anledning att lyssna på hans kritik mot hur myndigheter systematiskt motarbetar möjligheten att få ut allmänna handlingar enligt offentlighetsprincipen. Även om det inte är några nyheter för journalister.
Det inkluderar exempel som att felaktigt hänvisa till sekretess, stryka över mer än rimligt eller felaktigt påstå att en handling inte är allmän då den måste sammanställas från ett ekonomisystem. Det inkluderar också att, tyvärr helt enligt dagens regelverk, hitta på myndighetsrutiner enbart för att försvåra möjligheten att få ut information. Som att vägra lämna ut ett digitalt dokument, utan att alltid skriva ut det på papper, ofta tusentals sidor, kräva 2 kronor per sida i förskottsbetalning och därefter skicka det med post.
Det behöver få personliga konsekvenser när myndighetspersoner bryter mot offentlighetsprincipen. Och lagstiftaren måste se över myndigheternas möjlighet att sabotera den.
Jakob Styrenius är ledarskribent på Västerviks-Tidningen.