Alla älskar en gråsosse

SPD:s uppsving visar hur central personfaktorn är i tysk politik.

En faktor som talar för Scholz är att han lyckats med att sätta bilden av sig själv som en förvaltare av Merkel-arvet bättre än konkurrenten Laschet.

En faktor som talar för Scholz är att han lyckats med att sätta bilden av sig själv som en förvaltare av Merkel-arvet bättre än konkurrenten Laschet.

Foto: Markus Schreiber/AP/TT

Krönika2021-08-31 06:00
Detta är en ledarkrönika. NT:s ledarsida är moderat.

Så sent som för knappt en månad sedan stod kanslerkampen fortfarande mellan Armin Laschet (CDU) och Annalena Baerbock (Die Grünen). I den mån det överhuvudtaget går att tala om ideologiska berättelser i denna valrörelse kretsade de kring kristdemokraternas löften om att förvalta Merkels arv och Die Grünens krav på uppbrott och samhällsomdaning. ”Svart” (kristdemokraternas färg) stod mot ”grönt”. Spolar vi fram tiden till idag kretsar valrörelsen i stället kring kanslerkandidat Olaf Scholz, vars socialdemokratiska SPD, som mer eller mindre setts som en döende kraft i tysk politik de senaste åren, gjort en makalös comeback i opinionen. I flera mätningar ligger man jämsides, och i en del till och med precis före, CDU. Senaste gången det hände var 2006, för att sätta saker i perspektiv.

SPD:s uppsving visar hur central personfaktorn är i tysk politik. Hela partiets valkommunikation bygger på att den som vill ha Scholz måste välja SPD. Strategin och budskapet är detsamma som under åren med partiledare Helmut Schmidt (förbundskansler 1974-82). Väljare som inte nödvändigtvis hade hjärtat till vänster valde Schmidt eftersom han uppfattades som kompetent. Att det går bra för SPD handlar därför mer om person än parti och att konkurrenterna fortsätter att snubbla på varandra.

Ytterligare en faktor som talar för Scholz är att han lyckats med att sätta bilden av sig själv som en förvaltare av Merkel-arvet bättre än konkurrenten Laschet (ett (över)tydligt exempel: på Süddeutsche Zeitungs förstasida stod Scholz häromveckan med händerna knäppta i den klassiska Merkelposen). Sakpolitiskt vill Scholz höja minimilönerna till 12 euro timmen, bygga mer bostäder och höja skatten för ”de rikaste”. En ganska typisk gråsosse, skulle vi nog säga i Sverige. Det är däremot inte SPD:s nuvarande partiledare Saskia Eskens och Norbert Walter-Borjans, som båda står för en tydlig vänstergir av partiet (Scholz är ju ”bara” kanslerkandidat). Konservativa och marknadsliberaler menar därför att Scholz, i stället för att agera garant för en mittenpolitik, i praktiken blir en trojansk häst för mer vänsterradikala idéer.

Sant är att socialdemokraternas lyft i opinionen gör en eventuell vänsterregering med SPD, Die Linke och Die Grünen under ledning av Scholz mindre osannolik. Det är också sant att opinionen kan svänga flera gånger om fram till valdagen den 26 september. Ikväll (läs: i söndags) drabbar de tre kandidaterna samman i en direktsänd debatt. Laschet och Baerbock slår ur underläge. För Scholz del handlar det om att behålla sitt övertag. Spänningen är, ja faktiskt, olidlig.

Erik Thyselius är verksam vid Axess Publishing och programledare för Axess TV:s Panelen.