Ansvar viktigare än resurser

Foto: Hasse Holmberg/TT

Krönika2017-01-25 04:00
Detta är en ledare. NT:s ledarsida är moderat.

Delad glädje må vara dubbel men att delad sorg inte alls är halv kan de flesta som faktiskt upplevt sådan intyga. Och när delat ansvar kan vara ett bra sätt för att se till att (rätt) beslut fattas på rätt nivå kan det också verka hämmande – där ansvaret för misslyckanden tas av ingen.

Modellen för statlig styrning i Sverige där ministrar inte ska peta i enskilda fall ska, bland annat, borga för allmänhetens förtroende för de statliga institutionerna. Motsatt effekt har det dock sannolikt när uppenbara problem, så som polisens allt sämre utredningsresultat, inte möts av varken kraftiga åtgärder för förbättringar eller andra förändringar. Men frågan är om dagens ansvarsförhållanden tas på allvar.

Att och hur människor kan stressa sig sjuka talas det mycket om idag. En av orsakerna tycks vara avsaknad av påverkansmöjligheter. Utan mandat att utföra sina uppgifter på ett bra sätt tycks människor dräneras. Och det är inte svårt att förstå frustrationen hos den lärare som ägnar mer tid åt konfliktlösning än att utvärdera lektioner, den polis som ser sig tvingad att prioritera ner utredningar som skulle kunna lösas eller den sjuksköterska vars tid med patienterna konkurreras ut av lunchbrickor. Inte minst om detta påtalas - men inget händer.

Och när välfärdsmaskineriet inte flyter framställs ibland mer resurser som en generallösning. Praktisk politik är nu i viss mån att fördela förfogandet av den gemensamma potten av pengar, så visst finns grund därför. Tyvärr är dock ofta en större påse pengar bara en, ibland mycket liten, del av förbättringar. Framförallt om de är en engångsföreteelse. För visst kan löneläget vara en av orsakerna till att poliser och förskolepedagoger ser sig om efter andra arbetsgivare än det offentliga. Men det är sannolikt inte förklaring nog. Och inte ens på kort sikt är det troligt att situationen skulle bli så mycket bättre om pengarna räckte till fler anställda. Inom flera av nämnda områden saknas heller varken vilja eller möjlighet att anställa. Utmaningarna dessa samhällsbärande verksamheter står inför måste lösas genom att lyckas göra dem till arbetsplatser där det går att trivas. Till exempel genom att låta människorna använda sin kompetens. Alla måste hacka i sig att ägna tid åt en och annan mindre kvalificerad och utvecklande uppgift – men det är viktigt att den som ska och vill ta ansvar också kan det.

Högst ansvariga, absolut, men att påverka från högsta ort är inte alldeles enkelt. Konkretiserade politiska beslut kan vara bra. Mattelyft, betygsålder och dylikt, kan inte minst säkerställa att fungerande åtgärder kommer alla elever till del. Men detaljer kring arbetsinnehåll löses som regel bäst verksamhetsnära – av dem som dessutom sannolikt behåller hälsan bättre just för att de har möjligheten att påverka.

Rikspolischefen och inrikesministern är, och ska hållas ansvariga, för polisväsendet. Men det tycks osannolikt att de, eller potentiella efterträdare eller ansvariga inom andra områden, ensamma vänder en negativ trenden. Inte ens genom att vinna budgivningen om de gemensamma resurserna – för sådana är inte mycket värda om de inte används på ett värdefullt sätt.

De faktiska utmaningarna måste lösas på långt fler nivåer. Det är tyvärr, eller som tur är, ofta fler som behöver ta ansvar. Och inte minst få chansen att göra så. Förändring behövs inifrån, underifrån. Medarbetares erfarenhetsbaserade idéer måste kunna tas tillvara, och deras chefer behöver vilja så väl som kunna och våga ha möjlighet att göra det. Nu är ledarskap en svår konst. För vilket det dessutom behövs förtroende, chanser och stöd – och modet att inse ett misslyckande.

Men det är knappast till förmån för en ledarskapsrevolution det pyr. Lite synd är det allt.

Krönika