Kaoset på Arlanda har nog inte undgått många. Det statsägda bolaget Swedavia, som driver bland annat Arlanda, hävdar att kaoset mestadels beror på personalbrist och rekryteringssvårigheter. Så är sannolikt fallet. Men Arlandas problem är också symptomatiskt för något större. Hur kan det vara så att vi har personalbrist när vi har så många arbetslösa?
Vi kunde för några veckor sedan läsa om magplasket för Arbetsförmedlingen här i Norrköping. Om hur de arrangerat en jobbmässa och bjudit in hela 10 000 personer, men där bara ynka 33 personer dök upp till sist. Flera företag, bland annat Kolmården och Vildmarkshotellet, har vittnat om liknande upplevelser och svårigheter med att rekrytera. Det är helt enkelt alldeles för få som söker jobb, särskilt i proportion till den arbetslöshet som råder. Enligt SCB hade vi ungefär 450 000 arbetslösa i arbetsför ålder i mars i år, varav mer än 150 000 varit arbetslösa i minst 6 månader – alltså den grupp som kallas långtidsarbetslösa.
450 000 personer utgör ungefär åtta procent av den totala arbetskraften. Det må låta som en liten siffra, men så sent som på 80-talet hade det ändå kallats massarbetslöshet (under 70- och 80-talet hade Sverige mellan 2 och 4 procents arbetslöshet). Siffran är inte heller i paritet med jämförbara länders dito. I Danmark låg arbetslösheten under samma period på runt 4 procent, och i Norge på bara 2,9 procent.
Problemet rör inte heller bara de så kallade ”enkla jobben”. Bristen på sjukvårdspersonal har länge varit ett känt problem. Likaså finns det en stor brist på yrkesutbildade, till den grad att Svenskt Näringsliv varnar för att vi riskerar att sakna 290 000 gymnasialt yrkesutbildade (såsom elektriker, snickare, VVS-montörer, plåtslagare och så vidare) till år 2035.
Ett annat spektakulärt exempel här är Polisen, som också de har svårt att fylla ut sina utbildningsplatser. En het debatt följde efter att det avslöjats att begåvningskraven för att ta sig in på polisutbildningen sänkts. Det är givetvis mycket problematiskt, men när det finns sådana stora hål att fylla och rekryteringen inte fungerar – ja, vad gör man då? En underbemannad polis är inte heller en särskilt bra lösning.
Det råder helt enkelt stora matchningssvårigheter på arbetsmarknaden. Det arbetsgivarna efterfrågar går inte att hitta bland arbetstagarna. Det beror dels på att många av våra äldre yrkesutbildade nu börjar att gå i pension. Det finns inte lika många unga som är utbildade att ersätta dem. Yrkesutbildningar har också tappat i status, nu går alltför många ungdomar utbildningar som inte leder till arbete. Vilket är märkligt i sig, eftersom dessa yrken många gånger är välbetalda. En annan aspekt är att många som invandrat till Sverige i sen ålder helt enkelt inte är kompatibla med arbetsmarknaden, på grund av bristfällig utbildning eller språksvårigheter.
Att allt detta är ett stort problem är uppenbart. Att det inte fått någon vidare uppmärksamhet i valet, eller debatten i övrigt, är oroande. Men det är faktiskt ett problem som vänstern och högern borde kunna lösa tillsammans. Högerns sänkta bidrag och skatter i tandem med vänsterns utbildningssatsningar hade sannolikt gjort en stor skillnad på sikt för att komma till bukt med detta problem. Det hade i så fall blivit en vinst för hela samhället, eftersom det både hade betytt större skatteintäkter och mindre offentliga utgifter i form av bidragsförsörjning. Att detta lär bli alldeles nödvändigt för att ta oss igenom den svåra ekonomiska tiden framöver, med stigande inflation, ränta och varupriser – ja, bara det borde övertyga blocken att sätta sig ned för att arbeta fram en lösning.