Knappt två veckor in i vapenvilan i Gaza kan omvärlden redan se den svåra väg – fylld av oförutsebara hack och slukhål – som ligger framför parterna, regionen och världen på resan mot fred. Även om avtalet just nu verkar respekteras, är det bedrövande att bevittna båda sidors agerande i andra avseenden som kopplar till konflikten.
Direkt efter vapenvilans inträde visade sig Hamas-anslutna soldater offentligt iklädda uniform och körandes runt i oskadda, blänkande bilar. De själva har minsann lyckats skydda sig, medan den befolkning de säger sig företräda och värna, har fått utstå ett outsägligt lidande. Ändå vittnar internationell media om tusentals unga och otränade soldater som Hamas lyckats rekrytera under kriget, för att ersätta alla dem som Israel slagit ut i sin offensiv. Hur är detta möjligt? Vad har de att erbjuda – annat än fortsatt förtryck av det egna folket och hat mot den granne som håller i nyckeln till deras frihet?
Denna viktiga signal borde nå fram till all världens palestinier och andra som stöttar deras rätt till självbestämmande och på sikt en egen stat. Ska staten Palestina kunna uppstå måste den vara livsduglig av egen kraft! Med ett demokratiskt statsskick och med ledare som säkrar utveckling och välstånd för alla sina invånare. Med andra ord – de som vill se ett demokratiskt Palestina borde uppmana till folklig resning mot Hamas! Att stötta Hamas leder till mer hat och våld, ja, rätt ner i fördärvet, med fortsatt krig under överskådlig framtid.
För Hamas är inte en stridande part som vem som helst, de är terrorister. Så att ge stöd till palestinierna som folk kan inte innebära att motsätta sig en bortträngning av Hamas – tvärtom! Det är i själva verket en förutsättning för att någonsin kunna nå drömmen om ett fritt samhälle där palestinier lever och blomstrar, sida vid sida med staten Israel. Dit är vägen lång, men hoppet måste leva kvar. Och då får inte det varma hjärtat tillåtas förblinda den rationella hjärnan.
Samma sak gäller för Israel. Som eftergift till de högerextrema i regeringen som var missnöjda med vapenvilan i Gaza, intensifieras nu landets militära aktiviteter på Västbanken. Allt med samma retorik – att hindra terrorism och hotet mot staten Israel. Som regionens enda demokrati borde man värna sin stolta ställning mer än att låta en extrem falang inom regeringen få driva igenom militära insatser på mycket bräcklig juridisk grund, och som än mindre kan motiveras moraliskt.
Måndagens högtidlighållande av 80-årsdagen för befrielsen av nazisternas koncentrationsläger Auschwitz-Birkenau, påminner oss alla. Om fasorna människorna genomled, om levnadsvillkoren vi aldrig skulle acceptera för djur och om miljoner mord på de störda ledarnas samvete. Parallellen haltar, men historien följer för alltid staten Israel – det landområde där det judiska folkets kvarvarande spillra äntligen fick sin fristad 1948. Där de skulle få bygga upp sitt land och leva i en demokrati präglad av alla människors lika värde.
Domen mot den israeliska staten och därmed det judiska folket kommer därför att bli hård ifall man inte hittar andra sätt att kyla ner konflikten än att ta till mer våld. Den väg Benjamin Netanyahu och hans regering slagit in på är dömd att leda även dem i fördärvet – de kan inte släcka eld med mer eld!
Då ledarna på ömse sidor vägrar se bortom sin personliga vinning, får vi sätta vårt hopp till folken att välja en annan väg, långt bort från dem. Mobilisera gränsöverskridande demokratiska krafter som vill den andra sidan väl – för de finns – och slut en pakt med det samlade internationella samfundet i att kräva fred och demokratisk utveckling för alla. En gång för alla!
Anna Lövheim är egenföretagare och opinionsbildare.