Så var det då dags för ett nytt betygssystem i svenska skolan igen. Fram till 1962 användes en A- till C-gradering i den svenska folkskolan, innan det med grundskolans intåg byttes ut till skalan 1-5. 1994 gjorde bokstäverna comeback i form av IG-MVG för att 2011 omformas till A-F. Om två år, 2027, ska vi åter landa i sifferkombinationer.
Det är ”Utredningen om likvärdiga betyg och meritvärden” som föreslår att den nya skalan för bedömning av elevers kunskap ska löpa från 1 till 10 och delas in i kunskapskategorierna ”mindre godtagbara” (1-3) ”godtagbara” (4-5), ”goda” (6-7), ”mycket goda” (8-9) respektive ”utmärkta” (10). Förutom den uppenbara fördelen med en mer logisk sifferskala som både förenklar beräkningen av genomsnittsbetyg och rimmar med andra begripliga uppskattningar (”på en skala från 1 till 10…”), finns två väsentligare vinster.
Den främsta är att det förödande F:et försvinner. Det underkända betyget diskvalificerar nära 20 000 elever från gymnasiet varje år. På dagens svenska arbetsmarknad är gymnasiekompetens i närmaste ett måste för att få ett jobb. Systemet lägger inte bara krokben framför ättestupan för enskilda individer, det sätter snarskank på hela samhället.
Svenska företags största hinder för önskad tillväxt är brist på kompetens. De har svårt att hitta rätt utbildad arbetskraft och vart fjärde rekryteringsförsök misslyckas. Samtidigt blir befolkningen äldre och färre barn föds. Tillsammans med en kraftigt minskad invandring står befolkningstillväxten nära noll och minskar faktiskt i majoriteten av kommunerna, bland annat i Norrköping. Sverige behöver fler som arbetar och försörjer sig och välfärden. Då håller det inte att diskvalificera nästan var femte ungdom från gymnasiekompetens.
Är det då inte viktigt att betyget markerar när kunskaperna inte räcker till? Jovisst, och det tillåter även det nya systemet – i tre steg till och med (1-3). Skillnaden är att en 1:a, hur dåligt det än är, fortfarande är ett betyg som kan vägas upp av andra högre och därmed inte automatiskt utestänger eleven från gymnasiestudier.
Den andra behållningen med det nya systemet är nyanserna i skalan. Oavsett om en elevs kunskaper finns på den lägre eller högre delen finns motivation att höja betyget. Där F är en oförsonlig piska, bör en tvåa eller trea fungera mer som en morot. Fler steg i betygsskalan gör det mindre fyrkantigt och bör därmed ge förutsättningar för mer rättvisa bedömningar.
Just rättvisa är ett huvuduppdrag för utredningen. Betygsinflationen ska bekämpas och mer jämbördiga betyg skapas oavsett på vilken skola det utges. I och med att F tas bort, kommer risken för ”snällbetyg” förmodligen minska. Men det räcker inte. Istället ska likvärdigheten säkerställas genom rejäla slutprov som baseras på kunskapsinhämtning från hela grundskolan. Slutproven ska sedan utgöra 30 procent av betygsunderlaget. Snacka om knölig huvudkudde för landets kommande niondeklassare! Ett sådant domedagstest tycks praktiskt otympligt för skolorna att genomföra och riskerar gynna elevers stresstålighet snarare än kunskap. Lärare och andra aktiva inom utbildning jag talat med, är försiktigt positiva till den nya betygsskalan – men sågar slutproven. Frågan är berättigad om de hör hemma i en modern skola?
Svenska skolan har djupgående och allvarliga utmaningar. Att ett nytt betygssystem skulle lösa alla problem vore en inte bara naiv, utan till och med skadlig inbillning. Däremot kan det bidra till att fler elever ges möjligheten att komma in på gymnasiet och därmed snabbare ut i jobb, självförsörjning och självständighet. Det är väl nog så gott.
Maria Björk Hummelgren är vice vd på Östsvenska handelskammaren.