Nyanlända med uppehållstillstånd ska kunna få praktikplatser hos statliga myndigheter. Regeringen har inspirerats av initiativ i den privata sektorn.
Det är bra att man tar intryck av framgångsrika metoder i privat sektor, för det finns flera goda exempel på företag inom näringslivet som tagit ansvar för att underlätta för nyanländas etablering på arbetsmarknaden. Nu vill dock inte den statliga sektorn vara sämre. Civilminister Ardalan Shekarabi (S) meddelade i helgen att regeringen beslutat ta fram minst tusen praktikplatser per år fram till 2018. Det är emellertid fel att presentera detta som ett regeringsförslag eftersom praktikprogram ingick i migrationsöverenskommelsen redan från oktober, svarar Elisabeth Svantesson (M).
Oavsett vem eller vilka som presenterat förslaget först är det en god tanke som tyvärr ligger en bra bit ifrån att täcka hela behovet, vilket chefen för integration och etablering vid arbetsförmedlingen Mathias Wahlsten påpekade i samband med nyheten. Ryggradsreflexen bör då inte automatiskt vara att enbart den statliga sektorn ska komma med lösningarna. Istället behöver vi fråga oss: hur kan fler företag kittlas till att erbjuda praktikplatser?
Praktik på en arbetsplats kan leda till flera goda saker. Det möjliggör bland annat daglig övning i språket, kontaktknytning och senare eventuell anställning. Om man får in foten på en arbetsplats kan erfarenheten sedan leda vidare till nästa.
Det har närmast blivit något av en tävling mellan våra politiska partier att trolla fram bästa lösningen på fler jobb, vilket också sätter fingret på hur angeläget problemet är att åtgärda. I måndags skrev Kristdemokraterna ett debattinlägg i SvD och föreslog en ny anställningsform kallad introduktionsanställning där man så att säga lär sig jobbet på jobbet. Och i helgen som var ville Centerpartiet sänka ingångslönerna för nyanlända och hotade med lagstiftning om LO och övriga parter inte gick med på att göra detta.
Även om det är oklart ifall staten ska lägga sig i lönesättningen säger detta att det finns ett stort behov av åtgärder. I nuläget är ingångslönerna alltför höga för att kunna erbjuda tillräckligt med arbete för exempelvis lägre utbildade och nyanlända. Tröskeln för att få ett första jobb är helt enkelt för hög.
Samtliga förslag är mer eller mindre varianter på varandra och det är bra med påtryckning från politiskt håll som visar på allvaret i frågan. Men att lagstifta fram fler arbetstillfällen är inte enda lösningen.
Hur skapar man då fler arbeten? Det är ingen lätt fråga, vilket i sig inte får bli ett hinder i försöken att göra något åt det utanförskap som arbetslöshet innebär. Praktikplatser kan vara en väg in på arbetsmarknaden, men ska ses som en lösning utav flera där både statlig och offentlig sektor samverkar. Det tillsammans med sänkta ingångslöner och lägre skatt på arbete kan ta oss närmare en mer inkluderande arbetsmarknad – och på så vis ett mer inkluderande samhälle.