Sverige är ett land organiserat i föreningsform. Många bostadshus förvaltas av bostadsrättsföreningar. På landsbygderna sköts vägar av vägföreningar. Det demokratiska systemet utgår från partiföreningar. Det gemensamma lokala kulturarvet vårdas av hembygdsföreningar.
Även idrottssverige organiseras i föreningar. Det finns ryttar-, fotbolls- och schackklubbar. Listan går att göra nästan hur lång som helst.
Särskilt alla föreningar som styr upp ungas fritidsaktiviteter har en dubbel betydelse. Främst är att de arrangerar fotbollsträningar och andra aktiviteter. Men det finns även ett betydande värde av att barn och ungdomar får viss förenings- och mötesvana. Att veta hur ett möte ska hållas är något som i stort sett alla i Sverige behöver för att kunna gå genom livet, oavsett om det är för att göra sin röst hörd i bostadsrättsföreningen eller på arbetsplatsen.
Att det ideella engagemanget verkar vika är därför oroväckande. I stort sett alla föreningar verkar ha problem med minskande medlemsantal och färre aktiva. Och när färre engagerar sig får allt färre verktygen för att navigera på allt från parti- till vägföreningsmöten.
Det finns flera tecken på att intresset för att verka i föreningar minskar. Ett är att nya sporter sällan organiseras inom föreningars hägn. Padelhallar byggdes av företagare, inte grupper av intresserade som gick samman i föreningar.
Inte heller de gamla föreningarna har det lätt. I lördagens NT gick det att läsa om att Ryttarkamraterna i Finspång – en av de största ideella föreningarna i kommunen – står utan ordförande efter årsmötet den 26 februari. Trots flera månaders intensivt valberedningsarbete har Ryttarkamraterna inte lyckats hitta någon som vill axla ordförandeposten.
I Valdemarsviks kommun har det dock gått ännu längre. Hammarkinds ryttarkamrater lade ner sommaren 2019 efter att det ideella engagemanget vikt ner, trots ett fortsatt stort intresse för ridning.
Hur kommer det sig då att föreningarna får allt svårare att engagera? En förklaring kan vara att vi allt oftare sätter en prislapp på vår tid. Det ideella engagemanget blir en kostnad som kanske allt färre har råd med eller vill ta. Möjligen spelar det också in att det har satt sig en idé om att det är upp till kommunen eller staten att lösa allt från fritidsaktiviteter till vägunderhåll.
Ska föreningslivet åter blomstra behöver vi hitta tillbaka till insikten om att samhället är större än staten. Vi behöver även se värdet av att göra något för andra än sig själv – och en förändring brådskar. För om föreningsengagemanget fortsätter att minska lär Sverige behöva organiseras om.
Edvard Hollertz är agronom och ledarskribent i ATL – Lantbrukets affärstidning.