Miljöpartiets förvandling från det trendiga urbana partiet till riksdagens hackhöna gick i rasande fart. Idag kan konstatera att Miljöpartiet förtvinat till den grad att det inte överhuvudtaget finns representerat i flera delar av landet, bland annat de östgötska kommunerna Boxholm, Finspång, Valdemarsvik och Ydre. Med det senaste riksdagsvalets facit i hand är det svårt att tänka sig att så sent som 2014 blev det lilla, gröna partiet större än Moderaterna i EU-valet.
Nu lever partiet i mångt och mycket på stödröster. I valet 2018 tog man sig över spärren med nästan minsta möjliga marginal, och även om man växte marginellt i valet 2022 efter en stark slutspurt i valrörelsen så var det också tack vare stödröster från Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Miljöpartiets opinionssiffror var kring eller under fyra procentspärren i princip hela mandatperioden. I den senaste partisympatimätningen från SCB har partiet återigen hamnat på 4,1 procent av väljarnas stöd. Lägg därtill att Miljöpartiet gått från att vara regeringsparti till att vara oppositionens svagaste röst.
Det är därför onekligen en dyster not som Bolund lämnar över ledartröjan på.
Bolunds sorti kommer lägligt. På det här viset slipper han stå ansvarig i den slitsamma interndebatt som troligtvis väntar på nästa partistämma. Det är kanske också rättvist, eftersom det egentligen inte är hans (eller Märta Stenevis) fel att valet gått dåligt. Även om båda språkrör misslyckats att vända partiets negativa spiral. Problemet är hela partiet – Miljöpartiet är helt enkelt inte ett parti som många vill associeras med och som ofta upplevs göra mer skada än nytta. Inget parti förutom möjligtvis Centerpartiet kommer nära det som många gånger bara kan kallas raseri som väller över De gröna särskilt i sociala medier.
Startskottet för Miljöpartiets ras var naturligtvis migrationspolitiken. I takt med att migrationen blev en allt viktigare frågare bland väljare har man beskyllts för vara den som bär ansvaret för Sveriges omfattande flyktingmottagning, vilket förvisso är till stor del sant även om det är olyckligt att Socialdemokraterna mestadels sluppit undan sin del av skulden. Men sedan dess har allt fler av partiets frågor retat gallfeber på avgörande lager av väljarkåren.
Vid sidan av migrationsfrågan är även frågan om drivmedelspriser och reduktionsplikten något som försvårat för Miljöpartiet. MP upplevs med rätta vara ett kostnadsdrivande parti, vilket inte hjälps av att de numera ofta och gärna pratar om höjda skatter, vilket uppskattas allra minst under ekonomiska kristider. Det ger också intrycket av en brist på verklighetsförankring, vilket av naturliga skäl är skadligt för ens förtroende. Att MP även tagit strid mot kärnkraften är ännu en tung börda nu när konsekvenserna av det syns tydligt på väljarnas elräkningar.
Om MP ska lyckas hitta sitt fotfäste igen bland väljarna måste man hitta ett sätt att åtminstone minska den antipati som i nuläget uppstår så fort deras namn nämns. Ett ledarbyte kan vara en bra början, särskilt om de lyckas vaska fram en karismatisk figur. Huvudkonkurrenten utgör i nuläget Vänsterpartiets Nooshi Dadgostar, som visat sig kapabel att bära sitt progressiva, feministiska och miljöfokuserade parti till Gudrun Schyman-nivåer. Men för att hitta nya väljare bortom det smala segment av den urbana medelklassen som tidigare utgjort deras bas kommer det behövas politisk förnyelse på djupet.