Sedan Coronaviruset bröt ut på allvar i Sverige råder en slags borgfred i partipolitiken. Riksdagen har ändrat sina arbetsformer, partierna har interna direktiv om att begränsa antalet frågor till statsråden och partiledare som tidigare utdelade riktiga rallarsvingar talar med betydligt lenare röst. Men kommer det att hålla i längden?
Det är en utdragen kris, som vare sig vi vill det eller ej har övergått i någon slags vardag. Regeringen tar emot utredningar i frågor som inte har med pandemin att göra, ett färskt exempel är utredningen om det fria skolvalet och snart väntas den omstridda hyresregleringsutredningen presenteras. Politiskt mycket känsliga frågor som oppositionen naturligtvis kan och ska reagera på. Det blir pedagogiskt svårt att kombinera skarp kritik mot regeringen under den ena pressträffen och att kroka arm på den andra.
De dagliga utspelen om ekonomin, krispaket och statliga åtgärder är också till sin natur svårsmälta. Skillnaden i synsätt på den ekonomiska politiken är trots allt grunden för den traditionella uppdelningen mellan partierna på höger- och vänsterskalan. Förändrade regler kring karensdagar, a-kassa och kraftigt ökade utgifter hade genererat stenhårda debatter vilken dag som helst under fjolåret. Nu läggs de fram i tablettform, partiledarna får gapa, svälja och försöka låta bli att tänka på eftersmaken just nu.
Främst har argumenten för borgfred handlat om att pandemier och smittskydd är frågor för experter och vetenskap, inte politiker. Men det finns många komplexa politiska frågor som bottnar i massvis med forskning och där det finns mängder av experter. Nationalekonomi, energifrågor och försvarspolitik för att nämna några exempel. Det är dock svårt att tänka sig Stefan Löfven eller Ebba Busch låta bli att svara på en fråga om hur energipolitiken ska hanteras med motiveringen att ”det är en fråga för experterna, det kan inte jag uttala mig om”.
Men när det gäller smittskydd är politikerna är till stor del osäkra och okunniga på området. Få av partiledarna har en bakgrund i region- och landstingspolitiken eller sjukvården. Om det ens hade hjälpt. Under överskådlig tid har smittskyddsfrågorna inte varit högt upp på den politiska dagordningen. Och den politiker som aldrig får några frågor om ett ämne kommer givetvis inte att ägna det någon större tid för inläsning.
Framöver lär det dock bli annorlunda. Vid nästa pandemi, för det kommer att komma en nästa gång, blir läget ett annat. Då kommer alla ha något att relatera till, då kommer oändliga utvärderingar ha gjorts, ännu fler krönikor ha skrivits och säkerligen en del slagpåsar ha utdelats från höger till vänster. Någon långvarig borgfred lär det inte bli på samma sätt vid nästa pandemi. Som en kommunpolitiker i Alingsås uttryckte det: ”Det är inte lätt att vara politiker och inte ha åsikter”.
Eleonore Lundkvist är statsvetare och politisk sekreterare för Moderaterna i Region Västmanland, med sjukvårdsfrågor som specialitet.