Centrallager gick före kolinlagring

För ungefär en månad sedan kom beskedet – en representant för lantbruket tar plats i Norrköpings näringslivsråd.
”Vi är inte bara ett av de främsta länen när det gäller avkastning inom jordbruket utan markerna kring Norrköping framstår som några av de bördigaste. Detta är något vi alla behöver ta till oss och utveckla vidare”, sa kommunens nye näringslivsdirektör Joakim Ljungqvist när det hela presenterades vid ett företagsbesök.
Den som tar lantbrukets stol i näringslivsrådet – Carl Gudmundsson på Flemminge gård på Vikbolandet – framstår också som en god representant för dagens professionaliserade lantbruk.
När Gudmundsson intervjuades i Dagens industri för en tid sedan beskrevs han med orden: ”Från kostym, laptop och flygplatslounger till gummistövlar och traktorer. Carl Gudmundsson bytte chefskarriär mot egenföretagande och hittade i samma veva tillbaka till familjegården. Nu har han via sitt växtodlingsbolag Kryger Sverige lanserat en unik lösning för att binda kol.”
Att landets största affärstidning intervjuar en lantbrukare på Vikbolandet är också talande. Lantbruket är en framtidsbransch, av flera skäl.
Klimatförändringar ställer krav på kolinlagring. Förluster av biologisk mångfald i världen skapar ett behov av en livsmedelsproduktion som gynnar artrika miljöer. Det ryska anfallskriget mot Ukraina och bortfallet av betydande mängder livsmedel och gödning på världsmarknaden kräver att länder som Sverige växlar upp matproduktionen. Och en växande världsbefolkningen behöver få mat på bordet.
Så att Norrköpings kommun lyfter den tillväxtpotential som finns i lantbruket är i högsta grad välkommet. Fler kommuner bör ta efter – särskilt Söderköping där det inte verkar finnas några hämningar kring att bebygga åkermark.
Tyvärr sker dock Norrköpings kursändring tio-tjugo år för sent. Kommunen har i årtionden prioriterat logistiklador och industrilokaler i stället för livsmedelsproduktion på några av länets bästa jordar, som finns runt Norrköping.
Det kanske sorgligaste exemplet på utvecklingen finns på Malmölandet. Där har kommunen under de senaste åren bebyggt de goda åkerjordarna på Krusenhofs gård.
Så här i efterhand uppkommer frågetecken kring hur lyckad strategin har varit att bebygga jordarna runt Norrköping. För det som har skett är att lantbruksföretagens möjligheter att växa har försämrats. Den viktigaste tillgången – den bördiga jorden – har minskat. Och på jorden som skulle kunna föda framtidens befolkning och binda kol står nu Rustas centrallager.
Det är dock oerhört bra att Norrköpings kommun byter strategi. Nu gäller det att värna den åkermark som finns kvar.