Sverige är känt för vårt omfattande föreningsliv, där var och en kan bli medlem och aktiv i allsköns sammanslutningar. På jämlikhetens och demokratins grund – vars och ens röst ytterst får göras hörd genom årsmötets eller årsstämmans beslut. Själva grundlagen (RF) – med dess instiftade föreningsfrihet – ger oss alla den rätten.
I en del föreningar arbetar man för en viss grupps intressen och utveckling. Det kan avse såväl etniska grupper som fågelskådare, körsångare eller lantbrukare. Men generellt sett ska faktorer som bakgrund, religion, etnicitet eller politisk tillhörighet inte ha någon betydelse möjligheten att engagera sig i organisationer för mer samhällsövergripande frågor, t.ex. barn, natur eller kultur.
För det är ju egentligen just det som föreningsfriheten tar sikte på – att alla, utan rädsla för att bli diskriminerad av skäl som ovan, ska kunna engagera sig och bidra till att utveckla sitt samhälle. Likaväl som att få avstå ifrån medlemskap och engagemang i olika sammanslutningar, den s.k. negativa föreningsfriheten.
I en tid av minskat politiskt engagemang i form av traditionell partipolitisk verksamhet och förtroendemannauppdrag, är ett livskraftigt och mångfaldigt civilsamhälle särskilt viktigt som värn för demokratin. Oavsett inriktning på sakfrågan. Dels genom att fritt och öppet kunna analysera, problematisera förhållanden och visa på nya lösningar för ett bättre samhälle. Dels genom att fostra nya generationer av demokratiskt skolade medborgare, som förstår värdet och den praktiska innebörden av principen ”en person, en röst”.
Det är därför beklämmande att ta del av olika berättelser om den infiltration av parti- och/eller identitetspolitiska element som under åratal tillåtits pågå i flera namnkunniga organisationer, däribland Rädda Barnen och Amnesty International. Anrika organisationer byggda på allmänna principer om mänskliga rättigheter – de om allas lika värde och individens frihet. De mänskliga rättigheterna är universella, bekänner sig inte till någon politisk ideologi och är heller inte förbehållna vissa etniska grupper. Det går emot själva tanken med dem – de ska ju gälla för alla utan diskriminering.
Rapporter om Rädda Barnen visar på ett tilltagande engagemang från islamister, vars odemokratiska syn gällande bl.a. hedersfrågor, flickors rättigheter och det judiska folket har tillåtits färga arbetet och sådant som att ungdomsförbundet förordar könsseparerade aktiviteter, eller att judiska ungdomar inte vågar delta på möten av rädsla för påhopp, väcker förstås frågor om vad som organisationen egentligen står för.
Amnesty International grundades som för att bekämpa framför allt tortyr, olagliga frihetsberövanden och försvinnanden – brott mot de politiska fri- och rättigheterna. I dag beskriver man sig som en global rörelse som kämpar för att mänskliga rättigheter ska gälla alla, nu och i framtiden och som inte låter sig påverkas av politiska partier eller religioner. Samtidigt står på hemsidan ett upprop om att ”stoppa Israels folkmord på palestinier i Gaza”, trots att den frågan enbart kan avgöras av Internationella domstolen i Haag (ICJ) och ännu inte är avdömd. På Expressens ledarsida berättar Patrik Kronqvist om en Amnesty-gala i höstas, där deltagarna uppmanades skandera pro-palestinska slagord.
Det står förstås dessa och andra föreningar fritt att ändra inriktning på sin verksamhet – men det är då viktigt att tydliggöra detta för omvärlden, så att alla vi som varit medlemmar i tron att man arbetar för allas bästa utan diskriminering, får chans att ompröva vårt medlemskap. Av respekt för den fulla innebörden av föreningsfriheten – friheten att tillhöra, friheten att avstå. Och ytterst, som ett värn för demokratin.
Anna Lövheim är egenföretagare och opinionsbildare.