Sverige rustar. I förra veckan beslutade regeringen om en myndighetsreform med syfte att stärka samhällets förmåga att klara en allvarlig kris eller krig. Och innan dess har steg tagits för att stärka livsmedelsberedskapen.
Regeringsbesluten är en naturlig reaktion på en oroligare omvärld. Det som har hänt är att samhället har kastats in i osäkerhet. Vi vet helt enkelt inte vad morgondagen kan erbjuda.
I början av coronapandemin var situationen densamma som nu. Då ställde vi frågor utan svar. Om hur pandemin skulle slå, hur den skulle mutera och hur länge den skulle vara.
Nu undrar vi hur det kommer att gå i Ukraina och vad som kommer att hända med Putins skräckvälde. Men vi vet inte.
Att förhålla oss till den här stora graden av osäkerhet är ovant. Tvärtom har vi under 1900-talet så sakteliga vant oss vid att kunna planera framtiden – vilket skiljer oss från tidigare generationer, som visste att ett pestutbrott eller en fiendearmé kunde slå till utan förvarning.
Under de senaste årtionden har vi invaggats i att vi kan planera våra familjeliv, karriärer och vilken dag vi ska gå i pension. Den graden av planerande hade varit otänkbart för medeltidsmänniskan.
Men att vi nu i någon grad tvingas förhålla oss till en oförutsägbar framtid gör att vi behöver bekanta oss mer med tidigare generationers tankevärld. Och vi behöver egentligen inte gå längre tillbaka än 1960-talet för att se exempel på att det gamla bondesamhällets självförsörjningsideal fanns kvar. Då hade fortfarande många torp, villor och mindre hyreshus en nyttoträdgård.
Ett annat äldre exempel på riskminimering i en osäker tid kan vi se i Östra Ryd i Söderköpings kommun. På gården Björkvik står en märkvärdig byggnad från omkring år 1600. Det är en så kallad fatbur. En förrådsbyggnad som ligger avskilt från resten av gårdsbebyggelsen.
Tanken med placeringen var att om gården eldhärjades skulle fatburen – med sitt innehåll av värdefulla möbler, tyger och andra skatter – finnas kvar. Det var en typ av brandförsäkring i en tid när man i högre grad än i dag fick klara sig själv.
Tittar vi tillbaka inser vi också snabbt att fatburen inte var den enda typen av byggnad som fanns på större gårdar för att det skulle gå att klara en osäker framtid. Slakteri, mejeri, musteri och bränneri fanns på gårdsnivå. Det mesta som behövdes fanns lagrat på magasin och i jordkällare, för att inte tala om de levande livsmedelslagren i ladugårdar och sjöar.
Vi har nu gått in i en osäkrare tid. Det tvingar oss att ändra hur vi tänker. Och vi har en hel del att lära av tidigare generationer, bland annat av dem som byggde fatburen på Björkvik.
Edvard Hollertz är agronom och ledarskribent i ATL – lantbrukarnas affärstidning.