För några veckor sedan blev det rejält rabalder när ett liberalt kommunalråd kallade eleverna i den kommunala skolan för ”kunder”. Hon har sedan dess omvärderat sitt ordval, men en fråga skaver alltjämt: Arbetslinjen i all ära, men vad hände med den borgerliga bildningslinjen?
Historiskt har liberala och konservativa har tänkare insett värdet av bildning och intellektuell förkovran, både för individen och det demokratiska samhället. Exempelvis såg de amerikanska grundlagsfäderna republikens öde som avhängigt en välinformerad och bildad allmänhet. I en brevväxling skrev en av dem, Samuel Adams, att ett utbildningssystem inte bara behövde sprida vetenskaplig kunskap, utan också inpränta ”dygdens och frihetens principer i varje ungt amerikanskt sinne” och således inspirera dem till lojalitet med den unga nationen och dess liberala styrelseskick.
Också på vår sida av Atlanten har liberala och konservativa tänkare stått för några av de mest insiktsfulla reflektionerna kring bildningsbegreppet. En sådan tänkare var den brittiske filosofen Michael Oakeshott (1901–90) som i sina flerfaldiga essäer samlade i utgåvan The Voice of Liberal Learning gav form åt det utpräglat (i hans vokabulär) liberala bildningsidealet.
Oakeshott drar en skarp linje mellan bildning och förmedlandet av tekniska färdigheter som förbereder individer på att ta plats som en kugge i ett socialt och ekonomiskt samhällsmaskineri. Sådan social eller näringspolitisk instrumentell utbildning har förstås en begriplig roll att spela, men är väsensskild från bildningsuppdraget. Likaså är bildning något helt annat än ett knippe abstrakta intellektuella förmågor, så som kritiskt tänkande eller självständigt lärande.
För Oakeshott är bildning en strävan efter självförståelse via bekantskap med (i vårt fall) den västerländska humanismens tradition, dess litteratur, fria konster, spiritualitet och idéarv. Genom bildningen kan vi inträda i det pågående civilisatoriska samtal som sedan antiken utforskat den mänskliga tillvaron. På så sätt bär Oakeshotts liberala bildningsideal också en konservativ prägel, eftersom han hävdar att bildningsresan för oss utgår från den specifika västerländska tradition vi slungades in i vid födseln. Skälet är enkelt: Vi ”formas” inte av vår kultur, vi är vår kultur. När vi stiftar bekantskap med denna kultur, är det därför ytterst oss själva vi lär känna – en självreflektion som också gör oss mer kapabla att förstå andra traditioner.
Oakeshotts spirituella resonemang kan kännas avlägset skolpolitikens praktiska policydiskussioner. Men om man tittar noga erbjuder han ett alternativ både till snävt marknadsorienterade likväl som radikala idéer och utbildningens roll och funktion. Det liberala bildningsidealet ser definitivt inte eleverna som kunder med transaktionsmässig rätt att få sig till livs vissa färdigheter. Samtidigt ges ett alternativ till den dogmatiska radikalism för vilken utbildning är en ”kritisk” process där det västerländska idéarvet dekonstrueras och förment avslöjas som inneboende rasistiskt, kolonialt, sexistiskt och utsugande.
Det liberala bildningsidealet erbjuder en tredje väg, där målet är en reflekterande men konstruktiv konversation med de idétraditioner som vi själva är en del av. En sådan möjlighet gagnar inte bara individen. Bekantskap med vår humanistiska tradition ingjuter också i de allra flesta respekt för, och lojalitet med, våra liberala institutioner och traditioner. Vore inte det en värdigare borgerlig målbild än högre kundnöjdhet?
Erik Hammar är utbildad i filosofi och statsvetenskap vid Oxfords universitet och London School of Economics. Fd managementkonsult och nu analytiker i tech-branschen. Han skriver från London.