Det ska sägas direkt att det på inget sätt är säkert att Kina kommer att ställa sig direkt på Rysslands sida i kriget. Men den någorlunda frekventa invändningen att Kina inte har något skäl alls att göra detta är direkt felaktig och gör det svårare att förstå den avvägning som nu väntar.
Till att börja med stödjer Kina redan Ryssland och har gjort så sedan kriget inleddes. Kina har ökat exempelvis sina energiimporter från Ryssland och bidrar ekonomiskt till Kremls förmåga att bedriva kriget. Peking har också sedankrigets början troget förmedlat den ryska propagandan om kriget. Så sent i slutet av förra året utsattes dessutom ett privat kinesiskt företag – och vid det här laget bör alla känna till hur självständiga kinesiska företag är i förhållande till staten – för sanktioner efter att ha sålt satellitbilder till Wagnergruppen.
Steget att stödja Ryssland militärt är dock stort och skulle kunna få kraftiga konsekvenser. Det innebär dock inte att det saknas skäl för det ur kinesiskt perspektiv. De flesta kan summeras i tre kategorier.
Historia och geopolitik
Kineserna kan sin historia och tar den på stort allvar. De vet att Kinas problem historiskt främst har kommit norrifrån. Man har också erfarenhet av dåliga relationer med Sovjet och det finns ingen längtan efter en sådan situation igen. Kina har fullt upp med att projicera sin makt utåt och vill inte distraheras av ett oroligt Ryssland. Kina och Ryssland arbetar bra ihop och detta är något värt att bevara.
Det är uppenbart för var och en, så också kineserna, att kriget inte går Rysslands väg. Till slut kommer det att underminera president Vladimir Putins position och risken att han störtas ses inte med blida ögon i Peking. Ingen vet vad som skulle följa på det, och Kina vill inte ha den osäkerheten.
Kina har också förmågan att hjälpa Ryssland att vinna kriget. Vapenindustrin i Kina är tämligen formidabel och dessutom van att operera med viss sekretess. Kina skulle kunna förse Ryssland med exempelvis artillerigranater utan ursprungsmärkning, sådana har man producerat förut. Det är dock troligt att USA och väst skulle få veta det, dock främst via ryska källor snarare än kinesiska. Kina har därtill avancerade drönare med kapacitet som vida överstiger dem som Iran försett Ryssland med. De skulle bli betydligt svårare för Ukraina att hantera och potentiellt göra stor skillnad. Möjligheterna är många.
Vänskapsband
Det är ensamt på toppen och det är svårt att hitta högre toppar än ledarpositionerna för några av världens stora makter. Putin och generalsekreterare Xi Jinping kan relatera till varandra. De delar en gemensam världsbild där allt är riggat till USA:s och västs fördel och där länderna motarbetas på varje punkt och hindras från att nå framgång bara för att man vill ta över andra länder och förtrycka folk. Båda ledarna anser sig dessutom vara historiskt utsedda att återupprätta sina imperiers forna glans. För Putins del genom att evövra till att börja med Ukraina och för Xis del genom att lägga under sig Taiwan.
Därtill har Xi en långvarig respekt och beundran för Sovjet. Hans far, Xi Zhongxun, hörde till revolutionärerna som slogs tillsammans med Mao. På 1950-talet reste han till Sovjetunionen för att studera landets tunga industri och ska ha fått en djupt känd respekt för det sovjetiska systemet som även fördes över till sonen. Xi och Putin är överens om att Sovjets fall var en historisk tragedi.
Kanske är det inte att undra på att de kommer så väl överens. De inte bara står ut med varandra utan gillar varandra. Xi är en rätt torr ledartyp och talar aldrig om sådant pjosk som vänner. Men han har offentligt kallat Putin för sin bästa vän vid flera tillfällen. Och det spelar roll. Under Xis ledarskap har Kina blivit alltmer av en enmansshow. Huruvida Kina kommer att ta en aktiv del i kriget beror helt och hållet på vad Xi bestämmer sig för. Och han har en vän i knipa.
Krigsplanering
Kina är fast beslutet att som man säger "återförena" Taiwan med Kina – trots att Taiwan aldrig har varit en del av Folkrepubliken. Peking säger sig föredra en fredlig lösning men har gång på gång påpekat att man förbehåller sig rätten att använda vapenmakt för att uppnå detta. Och Xi Jinping är fast besluten att gå till historien som den stora återförenaren/erövraren.
Taiwan är dock som bekant en ö, och sådana är svåra att invadera. USA har därtill ständigt hotat att försvara ön om än inte rakt ut lovat att göra det. Strategisk tvetydighet kallas den tänkta fiffigheten. Av såväl ledartekniska som teknologiska skäl finns det ett fönster på ett par år då det är mer troligt att Kina slår till. Vi är i det fönstret nu och det sträcker sig några år fram.
För Kinas vidkommande har kriget i Ukraina indirekta fördelar. Varje dag som kriget pågår kostar enorma summor för Ukraina och länderna som stödjer Ukraina. Och det handlar inte enbart om krassa pengar utan om förmåga och vilja. De militära förråden töms sakta – i vissa fall rätt snabbt – och redan nu går det att se tydliga tecken på krigströtthet hos befolkningarna i flera av Ukrainas stödländer.
Ju längre kriget fortsätter, desto svårare kommer det att bli för USA och väst att försvara Taiwan. Visst skulle det kunna kosta på i form av sanktioner att lägga sig i kriget, men de skulle komma ändå om man faktiskt anfaller Taiwan. Om det kan göra det egna potentiella kriget lättare att förverkliga kan det vara ett lågt pris att betala.
Som sagt, det är på inget sätt säkert att Kina går in i kriget på Rysslands sida. USA och EU har varit duktiga på att varna Kina för att göra detta, men måste nu även ta fram planer för hur man ska agera om det faktiskt också blir så. För det går verkligen inte att utesluta.
Daniel Persson är politisk redaktör i Norrbottens-Kuriren.