När det blir regeringsbyte i Storbritannien flyttar premiärministern, hans familj och stab ut från 10 Downing Street för att ge plats åt efterträdaren. En som dock blir kvar är huskatten Larry. För ”Larry the cat” som han heter i brittisk press blir Sir Keir Starmer den sjätte premiärministern. Titeln som förste musfångare har Larry innehaft ända sedan David Cameron.
Larry påminner oss om att katter står över politiken. Just den positionen är också anledningen till att den brittiska politiske filosofen John Gray har ägnat dem en bok, som nyss har kommit i svensk översättning. ”I Katter och meningen med livet”, utgiven på Nopolar publishing, argumenterar Gray varför vi borde studera katterna mer noggrant.
Ett skäl som Gray anför är att katter är den enda djurart som har domesticerat människan, och inte tvärtom. Katterna har under 12 000 år inte förändrats genetiskt av att vara med oss människor. Däremot har vi, filosoferar Gray, sannolikt blivit lite mer kärvänliga och kelsjuka av att vara med katter.
Till skillnad från andra nyttodjur väljer katter också att vara med oss människor av egen vilja. De bor hos oss därför att det ger dem fördelar, i form av mat och skydd. Katter kan vara nyttiga för oss, främst genom att fånga möss, men aldrig på kommando. Katten är med oss på sina egna villkor. Om en familj misshandlar en katt eller inte sörjer för den händer det att katten går till ett annat hushåll, eller återgår till sitt vilda stadium.
John Gray är inte den förste att filosofera kring kattens särställning. Winston Churchill sa en gång att medan hunden ser upp till människan som sin husse, så ser katten ned på människan som från en annan dimension. Renässansfilosofen Michel de Montaigne reflekterade över att då han lekte med sin katt, visste han inte om det var han som lekte med katten eller den som lekte med honom.
Men Gray går längre i det att han menar att vi genom att studera katterna kan få förnyad insikt om också vad människan är för varelse. Katter är genuina individualister på ett sätt människor aldrig kan bli. Människan är en social varelse som gör märkliga saker för att vinna gruppens aktning och som mer än något annat fruktar att göra bort sig inför publik. Katten däremot är ointresserad av vad andra tycker.
Katter kan som bekant vara grymma, vilket människor ibland kritiserar dem för. Men katternas grymhet är funktionell. Den handlar om att äta för att leva eller träna för jakt. När människor dödar handlar det ofta om abstrakta saker. Människor dödar varandra till exempel för den rätta religiösa läran, det klasslösa samhället eller för den tusenåriga freden. Abstrakta idéer som katter skulle fnysa åt.
Katter behöver inte sådana idéer för att trivas med sig själva och livet. John Gray gissar att även om katter besatt ett språk som vi, så skulle deras natur göra att de var ointresserade av religion, filosofi och ideologier. Det ligger i deras natur att nöja sig med tillvaron som den är.
Ur kattens perspektiv är människor därför djupt irrationella och nyckfulla. Ingen vet vad vi ska hitta på härnäst för att blidka vår ångest och glömma vår existentiella benägenhet. Att vi lever och ska dö. Den sanningen katterna tar med jämnmod.
Vi människor kan förstås aldrig bli katter. Vi måste fortsätta att följa vår natur och vara ett religiöst, politiskt och grubblande djur. Dock kan vi bli mer medvetna om oss själva genom att studera katterna och naturligtvis bli lite lyckligare av att klappa den katt som låter oss.