Under en promenad i Hyde Park förra månaden hörde jag polissirener på håll. Det gällde några hundra demonstranter med plakat och högtalare, på väg genom parken. Deras skyltar deklarerade: Lita inte på media och banker, vaccinera er inte, trotsa nedstängningen.
Där fanns många unga män, beväpnade med fraser från Internets konspirationsteoretiska vrår. Marijuanadoften låg tung kring dessa frihetsivrare. De såg nöjda ut snarare än arga, jag tror att de njöt av sitt rebellskap. Kanske just därför var det svårt att känna någon sympati för dem. De var inte samhällets olycksbarn, alienerade och desperata, utan ungdomar som solade sig i sin egen trotsighet. Vidare återfanns ruffiga män som med sedan länge tränad röst gastade på polisen, och flera medelålders par, utstrålande provinsiell inskränkthet snarare än konspiratorisk, hippt ironiserande internetkultur. Det var en brokig skara.
En äldre brittisk herre gick fram och frågade mig vad de protesterade mot. ”Nedstängningen, media”, sade jag, ”men jag vet inte om deras krav är särskilt tydligt artikulerade.” Våra ögon möttes och vi nickade lite lätt självrättfärdigt mot varandra. Men på vägen hem började jag grubbla över den där känslan av överlägsenhet vi delat.
En klassisk fråga inom demokratisk politisk filosofi behandlar hur vi ska kunna respektera varandra trots djupa åsiktsskillnader om vad som är rätt och fel, och sant och falskt. Å ena sidan är demokratin egalitär. Vi deltar i samhällsdebatten på lika villkor och förtjänar respekt som jämlika medborgare. Samtidigt ställer demokratin krav på betydande moralisk självständighet. Alla förväntas forma sina egna uppfattningar om sakförhållanden och etiska frågor. Det ger upphov till animositet och ömsesidigt förakt mellan dem vars djupt hållna övertygelser skiljer sig åt.
”Sträck ut en hand till Trump-supportrar, sade de. Jag försökte. Jag ger upp.” Så skrev Wahajat Ali nyligen i en kolumn i New York Times (19/10). Hans poäng var att efter månader av föreläsningar och resor genom Trumpfästen i Sydstaterna och Mellanvästern, kom han fram till att det inte var någon idé att sträcka ut en hand, eftersom det inte fungerade. Ständigt möttes han av konspirationsteorier och faktafel som inte gav vika. Tillbringa i stället tiden, sade han, med att organisera på er egen politiska kant.
Det vore deprimerande om Ali har rätt. Då är vi oundvikligen på kollisionskurs med de som förförts av extrema konspirationsteorier och dylik galenskap, de som likväl sitter i samma demokratiska båt som vi. Men att sluta söka samförstånd vore att bruka yxhugg för att råda bot på en spricka.
Snarare kan vi lära oss att – ibland – lyssna på varandra utan att för den skull acceptera eller ens granska varandras åsikter. Man kan ju lyssna inte enbart genom att granska ordens innebörd, utan också genom att söka förstå talarens situation och sinnesstämning. När en sjuåring blir rosenrasande över valet av lampskärm efter en lång dag på IKEA, så underkastar jag inte hans ord någon närmare granskning. Jag deducerar i stället att han är trött.
Vi kan resonera på liknande sätt kring radikala Trumpanhängare eller demonstranterna i Hyde Park. Det ligger förstås något lätt nedsättande i att försöka förstå dem utan att riktigt bry sig om vad de säger. Det är ett nog ett pris man får betala, en smärre moralisk kostnad för att respektera också sig själv och sina övertygelser. Det vore värre att inte lyssna alls. Så berätta gärna för mig om konspirationer och medias illvilliga komplotter! Jag ska lyssna på dig, om än inte alltid på vad du säger.
Erik Hammar är utbildad i filosofi och statsvetenskap vid Oxfords universitet och LondonSchool of Economics. Fd managementkonsult och nu analytiker i tech-branschen. Han skriver från London.