Ekonomi anses sällan vara ett särskilt sexigt ämne. Men varför inte? Vi drabbas alla av den och lever mitt i den, vare sig vi vill eller inte.
I och med den världsomspännande pandemin och det spända omvärldsläget på grund av Rysslands krig mot Ukraina har ”svåra tider” blivit det nya normala. För att det inte ska gå ut alltför mycket över ekonomin behövs mer verkstad och mindre valfläsk inför höstens val.
Vi har fattat det historiska beslutet att ansöka om Natomedlemskap, vilket skapar ökad trygghet men också ökade kostnader att leva upp till. Det är valår, vilket gör att de politiska partierna vill charma väljare med politiska åtgärder som märks. Och i slutet av året tar Stefan Ingves tid som Sveriges Riksbankchef slut efter 16 år vid rodret. Sammanfattningsvis är det ett ekonomiskt laddat år.
Sverige behöver ha råd med både smör och kanoner, för att tala ekonomiska.
Det gör Lars Heikensten, ordförande i Finanspolitiska rådet, som presenterat den årliga granskningen av regeringens finanspolitik (TT 17/5). Han konstaterar att det inte är våra försvarsutgifter, alltså kanonerna, som kostar mest. Det gör snarare smöret; välfärden. I det budgetförslag som lagts ges omfattande stöd till pensionärer och till hushållen – bland annat med motivation om att klara energiprishöjningarna.
Båda blockens statsbudgetar för i år satsar mer på pensionssystemet och sjukförsäkringen än på åtgärder som gynnar sysselsättningen. Vi har samtidigt mycket att göra för att förbättra våra svenska elnät och vår vattenförsörjning, men där finns inga åtgärder i sikte.
Det behövs mer långsiktighet i det svenska styret. Det kan vi hitta om tittar tillbaka till 2006. Då var arbetslinjen högaktuell genom den borgerliga Alliansen. Ekvationen är lika rätt nu som den var då: det ska vara mer lönsamt att arbeta än att inte göra det.
Inflationen för april blev 6,4 procent, mätt i Konsumentprisindex (SCB). Det är den högsta inflationstakten sedan 1991 och vi ser just nu hur priset på kaffe och livsmedel kraftigt ökar. I kristider blir det lätt en övertro på höjda bidrag och skatter.
När krigsflyktingar kommer från Ukraina måste Sverige vara redo att ta emot dem. Mycket av mottagandet handlar om att kunna erbjuda arbete. Det behöver fungera bättre för såväl krigsflyktingar som för andra. Det här påpekar Stefan Fölster, docent i nationalekonomi och chef för tankesmedjan Better Future Economics, i en debattartikel i Expressen tidigare i år: ”I Tyskland kommer flyktingar i arbete dubbelt så snabbt som i Sverige. Efter 14 år har de samma sysselsättningsgrad som inrikes födda. I Sverige förblir sysselsättningsgraden 20 procent lägre livet ut.” Hur kan det vara så?
”Ett skäl är att fackföreningar är mycket positiva till lärlingsjobb, även för ungdomar som passerat gymnasieåldern. Många unga flyktingar får lärlingsplats med lärlingslön”, skriver Fölster. Men i Sverige tycks våra fackföreningar resonera som att ”hellre utan jobb än lärlingslön”. Det är inte bra. Det kostar för mycket att slarva bort människors arbetsvilja.
Ekonomin behöver bli sexigare. Med det menar jag att vi behöver en uppdaterad arbetslinje. Våra partier behöver förklara hur politiken, både inför och efter valet, bäst förenklar för fler att komma i arbete för att öka motståndskraften i ett ekonomiskt tuffare klimat.
Katarina O’Nils Franke är redaktionssekreterare i Axess och författare.