Det är många som kommer att sakna Super Mario

Italiens premiärminister avgår. Nu lär det bli ännu stökigare, såväl i Italien som i EU.

Italiens avgående premiärminister, Mario Draghi.

Italiens avgående premiärminister, Mario Draghi.

Foto: Andrew Medichini

Krönika2022-07-21 17:18
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Italiens premiärminister, Mario Draghi, har lämnat in sin avskedsansökan till presidenten och därmed ser Italien ut att återigen kastas in i politiskt kaos. Detta sker till följd av att hans bräckliga samlingsregering i praktiken upplösts, och därmed ser han inga förutsättningar för att fortsätta leda landet. Vad det innebär för oss och resten av EU är ännu oklart.

Italien har de senaste åren etablerat en tradition av att välja en opolitisk premiärminister. Det är sannerligen udda i svenska ögon, där det är en självklarhet att en partiledare ska utnämnas till regeringschef. Men likväl har de senaste två premiärministrarna rekryterats utanför politiken – den ena var en akademiker och byråkrat, och den andra (och nuvarande) var en EU-byråkrat på toppnivå. Draghi gjorde sin karriär inom bankvärlden, och har både varit chef för Italiens centralbank och Europeiska centralbanken innan han tillträdde som premiärminister.

Med ett sådant CV är det lätt att föreställa sig en teknokrat. Kanske särskilt eftersom premiärministern tillträdde utan att vinna något val, och i stället blev handplockad av Italiens president för att leda landets regering. Men Draghi – eller Super Mario, som han kommit att kallas – är något så udda som en populär teknokrat. Vågar man till och med använda ordet folkkär? Hans breda skara supporters – allt från vanliga italienska medborgare, investerare och fackföreningar till andra världsledare – ser med bestörtning på utvecklingen i Italien och hade gärna sett att han satt kvar till valet nästa år.

En stor anledning till Draghis popularitet är att han varit effektiv. Italien är ett land i kronisk ekonomisk kris. Statsskulden ligger för närvarande på hela 150 procent av BNP, deras födslotal är bland de lägsta i Europa och deras ekonomi har knappt växt alls sedan 90-talet. Därtill har covid-pandemin och kriget i Ryssland naturligtvis förvärrat situationen ytterligare. Draghi försökte göra upp med de problem som hållit Italien tillbaka så länge – ofta byråkrati eller regleringar som gjorde investeringar oattraktiva – och lyckades göra upp med EU för att säkra hela 200 miljarder EU från deras återhämtningsprogram efter pandemin. I gengäld skulle en rad marknadsreformer genomföras. Men eftersom han nu avgår så riskerar allt detta att rasera, eller åtminstone skjutas längre bort.

Förutom detta så har den avgående premiärministern även nyligen förhandlat fram ett avtal med Algeriet, för att bland annat börja köpa gas och olja från dem. Detta var en stor vinst, kanske särskilt eftersom det gör landet mindre beroende av import från Ryssland. Draghi öppnade även för att investera på nytt i Italiens egen gasproduktion, vilket hade varit mycket välkommet i ett Europa som alltmer våndas av sitt importberoende.

Draghi var en drivande faktor bakom sanktionerna mot Ryssland. Det är anmärkningsvärt att Rom var drivande i dessa beslut, eftersom de åtminstone under perioder haft relativt bra kontakt med Moskva. Före detta premiärminister Silvo Berlusconis en gång nära relation med Putin är känd, och för några veckor sedan påmindes vi om detta när bilder från deras beryktade semester tillsammans började cirkulera på nytt. Det är oklart om Italiens nästa ledare kommer hålla samma hårda linje.

Så Italien går troligen mot nyval och förlorar en såväl populär som effektiv premiärminister. Viktiga reformer skrotas och ekonomins stagnation fortsätter. Och Sverige och EU förlorar en pålitlig samarbetspartner emot Ryssland. Visst är valets utfall omöjligt att avgöra på förhand, men alldeles oavsett utfallet så kan man konstatera: Det är många som kommer att sakna Super Mario.