Påve Franciskus vara ett moraliskt föredöme.
För att en påve ska bli helgonförklarad krävs att han blir upphov till två mirakel efter sin död. Det är, enligt katolsk tro, tecknet på att han verkligen finns hos Gud, eftersom det anses visa att hans himmelska förböner har effekt.
När bilderna på mötet mellan Donald Trump och Volodymyr Zelenskyj i Peterskyrkan kablades ut kallade somliga det därför för Franciskus första mirakel. Senast de två presidenterna möttes slutade det i en härdsmälta framför tv-kamerorna i Vita huset. Nu satt de i stället djupt försjunkna i ett samtal som båda sedan beskrev som konstruktivt.
Men det är inte nödvändigt att se det som ett mirakel. I en vetenskaplig studie med titeln ”God Is Watching You” undersökte Azim F. Shariff och Ara Norenzayan religionens effekt på moral. Studiens deltagare fick 10 dollar var, och sedan välja själva hur mycket de skulle dela med sig av till andra. Det vanliga resultatet från detta experiment, som kallas ”Diktator-spelet”, är att deltagarna behåller det mesta själv.
Men nu introducerade forskarna en ny faktor i spelet, nämligen att vissa deltagare påmindes om religiösa begrepp. När dessa sedan fördelade pengarna var de långt mer generösa än de som inte fått samma påminnelse.
Effekten var, intressant nog, lika stark oavsett om deltagarna själva var religiösa eller ateister.
Att befinna sig i en miljö där religiösa ord, bilder och symboler förekommer kan alltså stärka människans moral. Kanske var det vad som hände Trump och Zelenskyj, när de närmade sig varandra i kyrkan efter att ha grälat i Vita huset?
Detta är en viktig del av kyrkans traditionella roll i samhället. Genom sina ritualer, budord och berättelser har den velat inspirera människor att agera rätt. Det fungerar såklart inte alltid – men att det funnits en institution i samhället med etiken som särskild uppgift har varit viktigt.
I dag lever vi, lyckligtvis, i ett demokratiskt samhälle där vi är fria att tro vad vi vill. Kyrkan har inte monopol på moralen. Det är välkommet, men frågan blir ändå: Vem tar ansvar för etiken? Var finns de moraliska institutionerna?
Det är ett problem i vår tid, eftersom många av våra utmaningar är av moralisk art: Det gäller assistentfusket, gängvåldet, stöket i skolan och bankernas enorma vinstmarginaler. När detta debatteras sägs lösningen oftast vara bättre kontroller, striktare regelverk och mer resurser till polisen. Sådant är naturligtvis välkommet – men inte tillräckligt.
Det går inte att skapa ett gott samhälle genom övervakning och straff, utan det krävs medborgare som själva vill göra det rätta. Men våra moraliska instinkter är inte privata, utan uppstår genom att vi påminner varandra om rätt och fel.
Därför är det olyckligt att samtal om etik och värderingar ofta avfärdas som ”moralism” eller ”moralpanik”. Moralens reträtt från offentligheten har skapat ett vakuum som fylls av ytliga ideal. Rikedom, framgång och skönhet görs till det högsta goda, trots att det är värden som det varken går att leva eller dö på.
Här ser vi påve Franciskus verkliga mirakel, nämligen hans förmåga att vara ett moraliskt föredöme i en pluralistisk tid. Franciskus levde enkelt, stod upp för de fattiga och värnade de utsätta. Hans liv kunde inspirera också de mest hårdhjärtade av oss att försöka bli lite bättre människor. Det säger något om exemplets makt.
Mirakler eller inte: Detta gjorde Franciskus till ett helgon i mångas ögon. Ingen tid klarar sig utan sådana personer – det gäller också vår moderna tid.
Joel Halldorf är författare och professor i kyrkohistoria.