Hela yrkeskårer arbetsvägrar i sviterna av hög inflation och sklerotisk tillväxt. Det är långa köer till allt inklusive försäkringsbolag, passutdelning och sjuksängar. Domedagskänslan fullkomnas av det shakespearianska familjedrama som utspelat sig mellan prins Harry och kungafamiljen.
Till skillnad från den självcentrerade prins Harry, är stora delar av umbärandena förstås inte specifikt brittiska. Inflation och breda börsnedgångar har lett till frustration över hela Europa. Putins anfallskrig har bidragit, men de världsvitt låga räntor som länge försett ekonomin med lättantändligt fnöske var ämnade att stiga förr eller senare, med motsatt effekt på företagsvärderingar och arbetsmarknad.
När premiärminister Rishi Sunak tillträdde i oktober, efter ett par månaders politisk kalabalik, ansåg de flesta att han blott hade att förfoga över en av Boris Johnson och Liz Truss söndertrasad konservativ regering som skulle röstas ut så snart det var möjligt.
Mycket riktigt har Sunak inte ännu lyckats vända på skutan, även om hans partis förtroendesiffror ökat något. De senaste siffrorna (Politico, 26/1) förtäljer att 26 procent av väljarna tänker rösta konservativt, jämfört med 47 procent på Labour. Det är en förbättring jämfört med Liz Truss bottennotering - 22 procent kontra 52 procent - men är fortsatt långt från en renässans.
Kanske börjar det slutligen våras för den hygglige, revisorskarismatiske partiledaren för Labour, sir Keir Starmer. Efter en trög start verkar Starmer stabiliserat sin ledning i opinionsundersökningarna, cirka 20 procentenheter före Tories. Han beskylldes länge för att vara tråkig, men efter de clownartade politiker landet nyligen genomlevt tycks det snarare vara en fördel. Rishi Sunaks myndiga, ekonomförnuftiga framtoning är förvisso inte helt olik Starmers, men den förre färgas ännu av Tory-partiets genanta krumbukter under Johnson och Truss.
Labourpartiets har fortfarande frågetecken att räta ut. De går en svajig balansgång mellan folkligt missnöje och fackföreningslojalitet i frågan om de pågående strejkerna. I den infekterade frågan om könsbyten och transrättigheter har de inte förmått formulera någon sammanhängande position. De har inte heller vågat sig på några radikala förslag vad gäller sjukvårdens kroniska ineffektivitet och underfinansiering.
Dessa svagheter till trots verkar mycket gå Starmers väg. Framför allt har han gjort upp med arvet efter sin vänsterradikale företrädare Jeremy Corbyn. Starmer talar varmt om samarbete mellan stat och näringsliv och vill effektivisera sjukvården med mer privata inslag. Labour, säger han, är numera de sanna företrädarna för patriotism och brittiska värderingar. Gammal hederlig pragmatisk socialdemokrati, skulle vi kanske kallat det i Sverige, och för stunden verkar denna vision falla i god jord.
Den långsiktiga uppgiften är dock diger. Kommer Starmer att kunna hålla samman progressiva Londonväljare i söder och arbetarväljare i norr? Kommer han våga fatta de svåra, strukturella beslut som krävs? Drottning Elizabeth är borta, ekonomin går på knäna och grundläggande samhällsservice från postväsende till ambulanser blir allt mindre pålitlig. Med en försvagad politisk motståndare återstår för Starmer en svårare uppgift än att vinna nästa val: Att formulera en vision för ett Storbritannien som inte bara tronar på fornstora dar.
Erik Hammar är utbildad i filosofi och statsvetenskap vid Oxfords universitet och London School of Economics. Före detta managementkonsult och nu analytiker i tech-branschen. Han skriver från London.