När jag var liten planerade jag att bli fotbollsproffs. Jag blev managementkonsult. Personligen skyller jag det hela på den gamle engelske fotbollslegendaren Gary Lineker. I 12-årsåldern lusläste jag hans rikt illustrerade ungdomsbok ”Den unge fotbollsspelaren” som i detalj beskrev hur man slår en djupledsboll, gör en glidtackling, attacknickar, och allt däremellan. De pedagogiska råden till trots lärde jag mig aldrig att glidtackla, och undvek strategiskt tuffa huvuddueller efter att ha läst att tusentals hjärnceller dör vid varje nick. Jag antar att vi möjligen bär ett gemensamt ansvar för mitt misslyckande.
Hursomhelst har Gary Lineker den senaste veckan återinträtt i mitt liv. Han är numera BBC:s högst betalda TV-ankare i egenskap av programledare för Match of the Day (ett fotbollsprogram, ja). Det jobbet har han haft i över 20 år, något jag antagligen hade känt till om fotbollsintresset inte klingat av i takt med proffsutsikterna. Det tycks råda konsensus om att han gör detta jobb mycket väl. Dock fick han nyligen den olyckliga ingivelsen att trampa in i en debatt där betydligt mindre konsensus råder.
Lineker twittrade om regeringens nya politik för att stoppa de osäkra gummibåtar som smugglar asylsökande över Engelska kanalen. De nya, tuffa (och populära) tagen innebar enligt Lineker en ”omätbart grym policy” i en språkdräkt ”inte olik vad som användes i 30-talets Tyskland”. En pinsam historia följde sedan där BBC först disciplinerade honom för att ha brutit mot interna regler som ska säkra bolagets opartiskhet, varefter han sade upp sig, varefter BBC snabbt kom krypande tillbaka. Nu är fixstjärnan Lineker åter i rutan, och twittrar glatt vidare om politik och annat.
Episoden reser intressanta frågor om public services opartiskhet. Till Linekers försvar kan anföras att han ju inte presenterar nyheter eller samhällsprogram. Bara fotboll. Dessutom kan man fråga sig hur långt man kan dra principen om BBC:s (eller SVT:s) opartiskhet. Ska IT-tekniker och kameramän också tvingas offra sin rätt till fullt deltagande i den politiska debatten för att helga public services opartiskhet?
Å andra sidan innehar public service en unik position, i det att medborgarna mer eller mindre tvingas finansiera dem. Visst, i många länder används en i princip frivillig licensavgift, men distinktionen är ofta rätt teoretisk. Och även frånsett finansieringen innehar public service-bolagen en särställning, en officiell roll som uttolkare och förmedlare av samhällsutvecklingen. Denna status förlänas av staten, och därför av oss alla.
Minsta avsteg från klinisk politisk opartiskhet måste därför tas mycket allvarligt. Med en så privilegierad roll följer omfattande förpliktelser. Är det verkligen rätt att framstående programledare, ansikten utåt för kanalen och mycket högt betalda (Lineker betalades över 10 miljoner kronor förra året), använder den plattform och följarskara de fått tack vare sina uppdrag i public service till att proklamera partipolitiskt kontroversiella åsikter?
Det bästa vore om public service-profiler självmant modererade sin framtoning. Men om BBC fortsätter hemsökas av programledare som eldfängt slänger sig in i partipolitiska debatter, så skulle jag själv hellre fälla än fria. I slutändan är det trots allt bättre att förlora en populär sportprogramledare, än att underminera public services rykte om opartiskhet.
Erik Hammar är utbildad i filosofi och statsvetenskap vid Oxfords universitet och London School of Economics. Fd managementkonsult och nu analytiker i tech-branschen. Han skriver från London.