Så gick hertigen av Edinburgh, prins Philip, till den sista vilan, och britterna satte punkt för landssorgen.
Prins Philips offentliga persona skiftade under hans livstid. Först var han en förnyare, som insisterade på att tillgängliggöra kungafamiljen genom det nya TV-mediet och tona ned hovetikettens mer extrema delar. Senare blev han känd som något av en underhållare. Berättelserna om hans dräpande humor är många. Ett typexempel: När drottningen en gång gästade ett sjukhus frågade hon en man som överlevt en IRA-bombning hur mycket av sin syn han hade kvar. ”Inte mycket, antar jag”, kommenterade hertigen krasst, ”med tanke på den där slipsen.”
Bäst ihågkommen blir han nog trots allt som en arketypisk representant för vissa värderingar: robust jämnmod i motgångar, och lojalitet mot något större än sig själv. I 73 år dedikerade han sitt liv till sin hustru och sedermera monark. Hans barndom präglades av landsflykt och nära familjemedlemmars bortgång och sjukdom. Som grekisk prins av dansk-tysk härkomst var han en utböling, och gav i och med giftermålet med tronarvingen upp det mesta han ännu hade kvar: sitt medborgarskap, sin religion, sitt namn, och en lovande karriär i flottan.
Allt detta till trots är det ett allmänt accepterat faktum att självömkan och klagomål aldrig kom över hans läppar. Med åren blev han i Storbritannien själva sinnebilden för lojalitet och stoiskhet. Man ska akta sig för karikerade levnadsteckningar, men vilka mänskliga fel och brister prins Philip än ägde kvarstår dessa två kvalitéer som obestridliga.
På många sätt gjorde sagda kännetecken prins Philip till samtidens antites. Hans livsgärning framstår i efterhand som en enda lång negation av vår egen generations utpräglade narcissism och självömkan.
Kontrasten mellan dagens extrema individualism och tidigare generationers mindre självupptagna ideal har sedan länge kartlagts systematiskt av statsvetare. Robert Putnam beskrev redan 1995 hur den genomsnittlige amerikanens engagemang i föreningar, samfund och politiska organisationer hade minskat radikalt sedan 1960-talet, med konsekvenser för jämlikhet, demokratiskt deltagande och livskvalitet. Putnam myntade begreppet ”socialt kapital” för att beskriva vad som höll på att gå förlorat.
Utvecklingen har varit likartad i Västvärlden generellt. Till denna trend har lagts sociala mediers algoritm- och dopaminstyrda självhävdelse, och en accelererande globalisering som ofta bragt välstånd till priset av rotlöshet och bitter ojämlikhet. I både amerikansk och europeisk politik tävlar vänsteraktivister och högerpopulister med varandra i en obscent narcissistisk, identitetspolitisk gyttjebrottning. Ekonomen Paul Collier rasade träffande i sin fjolårsbok, Greed is dead: Vi lever i en tid när både studentaktivister vid USA:s absoluta elituniversitet och USA:s president (då Donald Trump) betraktar sig själva som offer – de förra för ”vita manliga privilegier”, och den senare för påstådda häxjakter och fejkade nyheter.
När Putnam nyligen återvände till ämnet (i The Upswing, 2020) beskrev han hur USA vid förra sekelskiftet hanterade en på många sätt snarlik kulturell och social kris. Då lyckades man att laga en revad social väv och återbygga mycket av det sociala kapital som av olika skäl förgåtts under 1800-talets andra hälft. En liknande uppgift står nu för dörren på båda sidor av Atlanten. Nog vore det en bra början om vi alla i vår egen vardag gjorde lite rum för de ideal prins Philips förkroppsligade?
Erik Hammar är utbildad i filosofi och statsvetenskap vid Oxfords universitet och London School of Economics. Fd managementkonsult och nu analytiker i tech-branschen. Han skriver från London.