Att Bidenadministrationen gick Berlin till mötes och inte kommer att hindra slutförandet av den ryska gasledningen Nordstream 2 kom som en rejäl kalldusch. Inte minst för ukrainarna, som bara hade att acceptera fait accompli när nyheten annonserades. För att inte nämna vreden från Polen, Lettland, Litauen och Estland (bland andra). Utöver det direkta hotet som Vladimir Putins gasledning utgör (när projektet väl står klart är det bara en tidsfråga innan Kreml kommer att hota med stoppade gasleveranser) riskerar splittringen som Nordstream 2 skapar mellan Tyskland å ena sidan och, framför allt, de östra EU-staterna å den andra att ytterligare underminera den europeiska säkerheten.
Och för vad? I grunden handlar det om att Angela Merkel känner en närmast helig plikt att slutföra det projekt som hennes företrädare, Gerhard Schröder (SPD), påbörjade. Sedan flera år tillbaka är Schröder en av Putins viktigaste lobbyister och styrelseordförande för konsortiet bakom Nordstream 2. Under sin långa regeringstid har Merkel återkommande visat att centrala principer över en natt kan bytas ut mot andra (må det vara kärnkraftens snabbavveckling, i flyktingpolitiken eller nu senast stegen mot en gemensam skuldsättning på EU-nivå). Det är därför inte givet varför Berlin ansett att just detta projekt omöjligen kunnat stoppats. Tvärtom har kanslerns envishet ökat i takt med att kritiken mot gasledningen växt. Argumentet att Tyskland prompt måste importera rysk naturgas för att kompensera för kärnkraftens (och kolkraftens) avveckling övertygar inte, men har tyvärr blivit till en slags sanning i tysk inrikespolitik. För Bidens del verkar man göra bedömningen att Tysklands geopolitiska tyngd trumfar ett stopp för gasledningen.
Egentligen är Nordstream 2-haveriet, med alla dess konsekvenser för europeisk säkerhet, ett symptom på någonting allvarligare: Tysklands oförmåga, för att inte säga ovilja, att tänka och agera strategiskt. Erfarenheterna från första och andra världskriget sitter djupt och formar tyskarnas världsbild. Helst av allt vill man vara som ett stort Schweiz: rikt och utan omvärldens förväntningar att engagera sig i världspolitiken. Det är förståeligt.
Men med tiden har slagorden om ”Nie wieder!” alltmer antagit formen av en bekväm ursäkt att inte fatta politiskt och ekonomiskt kostsamma beslut, till fördel för en utrikespolitik som främjar handel över allt annat. Volkswagens fabrik i kinesiska delstaten Xinjiang, epicentrum för det pågående folkmordet på uigurerna, illustrerar denna groteska poäng. Merkels fixering vid fortsatt ökad handel med Kina är ett annat exempel.
Det är hög tid för en ny utrikespolitisk giv i Berlin.
Erik Thyselius är verksam vid Axess Publishing och programledare för Axess TV:s Panelen.