En stridsfråga för kommande decennier

En stor ökning av utländska medborgare och dubbla medborgarskap kommer att göra medborgarskapet till en politisk konfliktyta.

Svenskt pass och medborgarskap. Kommer få större betydelse.

Svenskt pass och medborgarskap. Kommer få större betydelse.

Foto: Hasse Holmberg / TT

Krönika2020-08-10 05:30
Detta är en ledarkrönika. NT:s ledarsida är moderat.

Under semestern i Sverige behövde jag, som utlandsboende och därmed ”turist” i hemlandet, uppsöka en vårdcentral. Jag orsakade inget komplicerat ärende, men den smärre förvirringen som uppstod i receptionen blev ändå en påminnelse för en utskriven skaraborgare om hur Sverige inte är lika mycket hemma som det brukade.

I kontrast till vaga hemhörighetskänslor, erbjuder medborgarskapet svartvit tydlighet. Det var inte för intet som rapparen Jason Timbuktu 2013 höll upp just sitt pass för att understryka sin svenskhet. Pass är befriande otvetydiga.  

Deras symboliska betydelse till trots, är pass och medborgarskap för de flesta odramatiska administrativa fenomen som mest spelar roll när man åker på semester. Det finns dock skäl att tro att reglerna för att bli svensk medborgare kommer att bli en fråga av stor politisk dignitet under de kommande årtiondena.  

Det bakomliggande skälet är Sveriges pågående demografiska förändring. I dag bor 940 000 personer i Sverige som är enbart utländska medborgare, jämfört med 400 000 år 1973 och bara 500 000 så sent som 2006 (SCB). Och de senaste 20 åren har ungefär 900 000 svenska medborgarskap beviljats utländska medborgare. Denna utveckling kommer troligtvis att befordra medborgarskapet från administrativ rutin till politisk stridsfråga.

För det första kommer reglerna för medborgarskap att bli omstridda allteftersom de börjar avgöra tillgången till välfärden. En omfattande asyl- och anhöriginvandring sätter stor press på den svenska välfärdsmodellen, som bygger på att nettoinbetalare står i proportion till nettomottagare. Därför kommer Sverige (särskilt om dagens invandringstakt fortgår) att behöva kräva att nyanlända gradvis kvalificerar sig in i välfärden. Sannolikt kommer svenskt medborgarskap att utgöra en del av sådan kvalificering, något Moderaterna redan föreslagit. Den troliga effekten är att kraven för svenskt medborgarskap blir politiskt känsliga, då de plötsligt får statsfinansiella såväl som för individen avgörande konsekvenser.

En mer långsiktigt möjlig utveckling rör medborgarskapets koppling till rösträtt i riksdagsval. I dag sker de facto en omfattande omfördelning av resurser från inrikes till utrikes födda, givet de senares tredubbelt höga arbetslöshet och jämförelsevis stora bidragsberoende. Detta tillsynes olösliga integrationsmisslyckade kommer att på sikt urholka nettoinbetalarnas stöd för Sveriges expansiva välfärdsåtaganden.

Medborgarskapet blir i ett sådant scenario ett verktyg i en maktkamp om samhällets resursfördelning, givet att det ger inflytande via valsedeln. Den sorgesamma korrelationen mellan att vara invandrare och bidragstagare skulle skapa incitament hos välfärdens nettoinbetalare att göra det svårare att bli svensk medborgare. Med andra ord skulle inrikes födda på gruppnivå tendera att rösta för mer restriktiva bidragsvillkor, och om man föredrar striktare bidragsregler har man skäl att göra det svårare för grupper med många bidragstagare att få rösträtt. Alltså blir medborgarskapet en konfliktyta.

Vore ovanstående utveckling önskvärd? Det är en annan fråga. Men ett tydligare definierat och hårdare villkorat medlemskap i den svenska gemenskapen är troligen nödvändigt för att hantera integrationsproblemen, särskilt om asyl- och anhöriginvandringen förblir hög. Samtidigt är det svårt att inte bli nervös över konflikter som rör det politiska systemets grundbultar. Säkert är att de grundläggande politiska frågornas tid inte är förbi. Erik Hammar är utbildad i filosofi och statsvetenskap vid Oxfords universitet och London School of Economics. Fd managementkonsult och nu analytiker i tech-branschen. Han skriver från London.