En svensk självbild i gungning

En svårundviklig slutsats i sammanhanget är att Sveriges offentliga maktutövning behöver bli mer auktoritativ.

Det ska erkännas att något värdefullt här gått förlorat. (Bild från Skenäsanstalten.)

Det ska erkännas att något värdefullt här gått förlorat. (Bild från Skenäsanstalten.)

Foto: Henrik Montgomery/TT

Krönika2021-07-19 06:00
Detta är en ledarkrönika. NT:s ledarsida är moderat.

I onsdags meddelades dom i Vårbymålet, där 30 personer stod åtalade för grova brott inom ramen för organiserad kriminell verksamhet. Efter att nyheter om skjutningar avlöst varandra är det befriande att se i alla fall några busar dömas till långa fängelsestraff. Dessutom verkar det som om den organiserade brottslighetens systemhotande karaktär slutligen börjar sjunka in hos svensk offentlighet. 

En svårundviklig slutsats i sammanhanget är att Sveriges offentliga maktutövning behöver bli mer auktoritativ – bestämd – i ljuset av den organiserade brottslighetens karaktär. På sätt och vis kan man säga att frågan handlar om den rätta balansen mellan frihet och trygghet, eller omvänt om de tvenne rädslorna för politiskt maktmissbruk å ena sidan och laglöshet å andra sidan. Vad gäller exempelvis häktningsregler, polisbefogenheter, avlyssning, beviskrav och anonyma vittnen måste varje samhälle göra en avvägning mellan den enskildes skydd och det allmännas värn. Absolutistiska positioner är orimliga, men många olika ståndpunkter i dessa frågor ryms inom den liberala demokratin.

Samtidigt är bilden av ett val mellan frihet och trygghet en problematisk förenkling. Sanningen är ju att den organiserade brottsligheten inte bara gör tiotusentals svenskar otrygga, utan också ofria. De näringsidkare och individer som utpressas och hotas av gängen lever under ett skräckvälde, om än inte ett statligt sanktionerat sådant. Den liberala demokratins löften är satta på undantag i våra problemtyngda förorter. En mer hårdför brottsbekämpning är den främsta tänkbara frihetsreformen i dagens Sverige.

Det ska erkännas att något värdefullt här gått förlorat. Straffrabatter för unga, rehabiliteringsfokus i kriminalvården, begränsade kontrollmekanismer i välfärdssystemen, och så vidare: Alla dessa nu kritiserade lösningar passade ett mer sammanhållet, fridfullt samhälle där grova brottslingar oftast var enskilda missdådare snarare än medlemmar av professionaliserade nätverk. Våra ”mjuka” särartslösningar inte längre lika gångbara. Sverige har i detta blivit mer som resten av världen.

Denna slutsats skaver mot den svenska självbilden, vilket jag tror gjort det svårt för oss att erkänna många av de senaste årens djupa samhällsproblem. I korthet har kopplingen mellan migration och en rad (nya) typer av brottslighet lett till en gnagande insikt: De moderna, tillitsbaserade svenska särartslösningarna i allt från straffrätt till välfärdsstat möjliggjordes i stor utsträckning av en existerande social harmoni snarare än orsakade densamma. Månghundraåriga traditioner av individuell frihet, lojalitet med det allmännas institutioner, och mer nyligen fred och geopolitiskt lugn tillät system som i de flesta samhällen vore omöjliga.

Detta är för många en jobbig insikt. Om det är vår specifika historiska förutsättningar som gjort Sveriges progressiva sociala modell möjlig, tycks vi ha mycket mindre att lära ut till andra. Vår sociala ingenjörskonst framstår då helt plötsligt i ny dager, som betecknande en tursam historisk giv, snarare än en allmängiltig manual för frihet, tillit och välstånd.

Givetvis existerar i verkligheten en komplex växelverkan mellan politik och bakomliggande kultur och historia. Men om det ligger något i ovanstående, vilket jag tror att det gör, så manar det till ödmjukhet inför dagens samhällsproblem, och de lösningar vi överväger. Det är dags för föregångslandet att sopa framför egen dörr.

Erik Hammar är utbildad i filosofi och statsvetenskap vid Oxfords universitet och London School of Economics. Fd managementkonsult och nu analytiker i tech-branschen. Han skriver från London.