En urtråkig kris

Foto: Kirsty Wigglesworth

Krönika2019-02-20 04:00
Detta är en ledare. NT:s ledarsida är moderat.

Dagen efter Brexit-omröstningen skulle jag tidigt på morgonen kommentera folkomröstningens utfall i svensk lokalradio. Kvällen innan hade jag i min optimism enbart förberett kommentarer om varför britterna röstat för att stanna i EU. Så säker var jag, och många med mig, på ett annat utfall än det vi fick se. Efter att sömndrucket ha tagit del av det faktiska resultatet lät mitt inlägg troligen chockat och definitivt förvirrat. Det var en sinnesstämning jag delade med många.

Mer än två och ett halvt år senare har chocken lagt sig, men förvirringen fördjupats. Efter att parlamentet förkastat Mays med vånda framförhandlade avtal, tycks varje väg framåt lika belagd med svårigheter, inte minst vad gäller frågan om den nordirländska gränsen. En majoritet i parlamentet vill ha ett kontrollerat, ordnat och relativt mjukt utträde, men hur ska de nå dit från dagens splittring? Ett gammalt irländskt skämt sammanfattar situationen. En turist ber om vägbeskrivning till Dublin. Irländaren svarar: ”Dublin? Om jag var du skulle jag inte börja här.”

Hur är stämningen i det Storbritannien som så ograciöst snubblar fram mot ett utträde? I min egen vardag noterar jag melankoli och cynism långt oftare än ilska. Brexit må vara ett historiskt snedsteg, men framför allt är det, i mångas ögon, något man när utless på. När utträdet förs på tal suckar man, himlar med ögonen, och fortsätter sedan vidare med dagens bestyr.

Statsvetaren David Runciman hävdar i en nyligen utgiven bok att just segdragenhet och leda karaktäriserar vår tids politiska kriser. De explosiva rörelser som utmanade demokratin under 1900-talet liknar han vid våldsamma tonårsuppror i den liberala demokratins ungdom. Dagens demokratier, å andra sidan, upplever snarare en medelålderskris. Brexit, Donald Trump, och europeisk högerpopulism är desperata försök att hitta ny livskraft i en modlös och livfattig politisk tillvaro – metaforiska Harley Davidson-motorcyklar inköpta i medelålderns smärtfyllda sökande efter livskraft.

Runcimans analys låter oss se Brexit, likväl som Trump och högerpopulism, i ett nytt ljus. På ett sätt är saker och ting inte lika illa som vissa inbillar sig. LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson beskrev nyligen det stundande Europavalet som främst en kamp mellan fascism och demokrati. Ingen är betjänt av sådana rundhänta analyser. Fascismen står inte för dörren. Samtidigt är vi mer illa ute än vi förstår, eftersom vi tror att de främsta hoten mot demokratin kommer att framträda i samma skepnad som under 1930-talet. Dessa skygglappar begränsar vår analys av vår egen tid. Insiktsfulla betraktelser lär av historien utan att dikteras av den.

Hur blir det med Brexit, då? Medelålderskriser är smärtsamma, och ofta kostsamma. Om den nya motorcykeln körs ovarsamt kan de också vara direkt livsfarliga, men oftast är de mest genanta. Jag hoppas att vi om några år kan se tillbaka och säga att så också var fallet med Brexit.

Erik Hammar är utbildad i filosofi och statsvetenskap vid Oxfords universitet och London School of Economics. F d managementkonsult och nu analytiker i tech-branschen. Han skriver från London.

Krönika

Erik Hammar