En koalition står stadigare än ett parti när det blåser. Och enfrontskrig är att föredra framför tvåfrontskrig. Därför brukar möjligheten att bilda en enpartiregering sällan betraktas som attraktivt av partiaktiva. Men det senaste decenniets politiska utveckling gör att det finns skäl att ompröva detta förhållningssätt.
Politiken består inte längre av bara två block och en konfliktlinje mellan höger och vänster. Eftersom riksdagsmajoriteten formeras olika i olika frågor har det blivit svårt att få en majoritet som sluter upp bakom hela regeringens politik.
Lösningen har ända sedan regeringen Reinfeldts andra mandatperiod varit att ignorera de nya konflikterna, utestänga SD samt att hitta nya koalitioner som möjliggör detta. I dessa regeringar bygger man in en serie paradoxer, såsom motstridiga ideologier samt oförenliga budskap och vallöften. Idag har vi delar av regeringsunderlaget som aktivt bekämpar varandra och försöker fälla regeringen om den verkställer politiken den blivit vald på. Konsekvensen blir ett obefintligt ansvarsutkrävande, otydligheter för väljarna och ett demokratiskt underskott i riksdagen.
Ett alternativ till allt det här trixandet vore en regering som gör en dygd av att gå riksdagsmajoritetens vilja till mötes. Ett parti som utlovar detta skulle sannolikt uppskattas av väljarna och öka chansen att accepteras som regeringsbildare av riksdagen. En förutsättning är dock att det inte finns avtal eller annan hänsyn som låser regeringens handlingsutrymme. Störst chans skulle ett enskilt parti ha. Främst de lite större partierna, frånsett ytterkantspartierna.
För att accepteras av en riksdagsmajoritet måste partiet också acceptera majoritetens vilja i alla tunga frågor, vilket inte talar till Centerpartiets fördel. S har redan ett dåligt förtroende på området efter allt obstruerande mot riksdagsmajoriteten. Tillsammans med väljarkårens och riksdagsmajoritetens förflyttning högerut talar det för M eller KD.
Om M, KD och SD får egen majoritet efter nästa val så kan regeringsbildningen bli avsevärt enklare. Men maktfördelningen i riksdagen kan lika gärna stå oförändrad. Om M fortsätter att ligga långt efter SD i opinionen kommer det att bli en diskussionsfråga vem som ska företräda ett sådant regeringsunderlag. Nyligen gick SD ut och provtyckte att KD-ledaren vore en lämplig statsminister.
Om Moderaterna kommer ut som riksdagsmajoritetens bästa vän skulle det vara en taktisk gardering för de båda möjliga valresultaten. Och en demokratisk välgärning.