Regeringen har fastställt vägplanen för förbifart Söderköping. Går allt enligt plan drar bygget igång 2024 och pågår i fyra år.
Beslutet är historiskt. Men många lär nog vilja se grävskoporna innan det går att tro att nya E22:an verkligen blir av. För i åratal har det – precis som nu – låtit som att bygget bara är några år bort.
När jag praoade på Norrköpings Tidningars lokalredaktion i Söderköping för ungefär 15 år sedan fick jag följa med på en pressträff på Söderköpings brunn om den planerade förbifarten och båtlyften över Göta kanal. Den lösningen blev det som bekant inget med. Och när det för ett par år sedan började talas om att en byggstart inte var många år bort så hittades hasselsnok där en kommunal sidoväg ska gå. Projektet försenades igen.
Tidslinjen går att dra ut ännu längre. Hur vägen ska gå är en fråga som har följt generationer. Redan när min mormors far satt i länets trafiknämnd i mitten av 1900-talet diskuterades dragningen av Riksfyran, som E22:an hette då, förbi Söderköping.
Visserligen är det väl först under de senaste 15–20 åren som förslagen om en ny kanalpassage och förbifart har blivit skarpare, i takt med att trafiken har ökat. Trafiksituation, särskilt på sommaren, är katastrofal. Samhällskostnaderna och miljökonsekvenserna lär vara betydande.
Trots det uppenbara behovet av en ny trafiklösning har dock projektet med förbifarten dragits i långbänk. Och det har sina poänger att stora infrastrukturprojekt tar tid. För någonstans ska vägen dras fram och där riskerar enskilda att bli lidande. Det är alltid någons mark och hem som kommer att påverkas av en ny vägsträckning. Den möjlighet som staten har till att tvångsinlösa mark är den starkaste inskränkningen i den grundlagsskyddade äganderätten. Så det är viktigt att processen får ta tid. De som drabbas av en ny väg behöver få tid att nyttja sina rättigheter och göra sin röst hörd. Processen måste vara rättssäker.
Det oerhört utdragna arbetet med förbifart Söderköping kan dock knappas sägas ha jäktats genom. I stället är problemet det motsatta. Planerna på förbifarten har snarare legat som en våt filt över bygderna runt Söderköping i årtionden. Vem vågar helhjärtat satsa på verksamheter och hem där när en väg kan komma att dras någonstans i trakten?
Det här problemet verkar inte heller bara märkas i fallet med förbifarten. Det är samma situation med ostlänken.
Det framstår som att många svenska infrastrukturprojekt blir så långdragna att de på ett oproportionerligt sätt drabbar enskilda. Ett avskräckande exempel märks i Söderköping.
Edvard Hollertz är agronom och ledarskribent i ATL – Lantbrukets affärstidning.