Vi hade inbrott strax innan jul. I vårt förråd, som väl är. Att främmande människor tar sig tillträde till ens sovrum och garderober är otvivelaktigt ett större intrång. Men ändå. En ärvd päls, resväskor och tyvärr större delen av resterna från vårt bröllopsvin. Världsliga ting, men som ändå innebar en del administration, tid och en inte helt ovidkommande ekonomiskt förlust.
Det är ju bara att hacka i sig. Men kort efter att den elektroniska polisanmälan gått iväg fick vi ett brev. Brottsutredningen hade lagts ner – det bedömdes uppenbart att brottet inte kunde utredas.
Svårutrett kan det ju tyvärr ofta vara med inbrott, och inte minst i förråd. Men i det här fallet fick det mig att fundera. För vi uppmärksammades på intrånget sent en kväll när uniformerad polis knackade på vår dörr. En granne hade noterat två främmande personer i vårt förråd, följt efter dessa och resolut tillkallat polis under tiden. Personerna pekades ut, återfördes (greps? följde med frivilligt?) till det uppbrutna förrådet utanför vilket man fann en kofot. Och där ungefär kallades vi till platsen, fick ge en översiktlig bild av vad som saknades och till och med chansen att försöka fånga två par undfallande blickar och säga att det här var ju himla onödigt.
Vi uppmanades göra en anmälan. Tyvärr var det också just onödigt – eftersom ingen sedan tycks ha pratat med vittnet, den rapporterande polisen eller oss brottsoffer innan utredningen lades ner.
Så jag ringde upp. Fick förklarat att för att utreda ett brott krävs att det är ställt bortom all rimlig tvivel att en identifierad person har begått brottet.
Nja. Det är väl en senare fråga att besvara skulle jag säga, och då för domstolen. Däremot kan det vara fullt lagligt, och rimligt, att lägga ner en förundersökning bland annat om utredningen inte står i proportion till ”sakens betydelse”.
Alla förstår vad begränsade resurser och prioriteringar innebär. Personligen hade jag inte haft något att invända mot att mitt ärende skrivits av för att det finns brott som är bra mycket viktigare att utreda än våra förlorade vinkartonger. Men hanteringen, och den slirande kommunikationen bekymrar.
I Sverige har vi ett stort förtroende för polisen. Det är bra. Framförallt om vi har goda skäl för det. Händelsen strax innan jul lämnar mig inte skadad eller ens skakad. Och mitt förtroende för enskilda polisers kompetens är inte sargat. Men andra som utsätts för brott kan drabbas värre. Dessutom är incitamenten för just de här två personerna att upphöra med sin skattjakt bland andras prylar sannolikt små.
Myndighetens verksamhetsidé har formulerats som att ”Närmre medborgarna, mer tillgängliga och tillsammans leder [vi] det brottsbekämpande arbetet för trygghet, rättsäkerhet och demokrati”. Bra tänkt. Men frågan är om det är i rätt ände man börjat. Nyligen rapporterades hur vissa av polisens omkring 200 kommunikatörer undrat vilka brister i deras kompetens som grundar det miljonuppdrag som tecknats med en PR-byrå för strategisk kommunikation.
Förhoppningsvis når någon del av dessa resurser den verksamhet som de facto möter medborgarna. Där nära liksom.
Polisen får gärna lägga sina resurser på någon annan än mig. Men då helst vara ärliga med det.