Storbritanniens konservativa parti har liknat en cirkus de senaste månaderna. En ledamot fick avgå efter att ha tittat på porr i underhusets kammare (”Jag letade efter traktorer”, ursäktade han sig). Premiärminister Johnson bötfälldes för att ha brutit mot pandemilagarna. Ännu en annan ledamot skämde ut sig genom att anklaga Angela Rayner, talesperson för oppositionen, för att försöka distrahera Boris Johnson i parlamentet genom att korsa sina kjolbeklädda ben fram och tillbaka.
För tillfället får man respit av det faktum att socialdemokratiska Labourpartiet under hygglige men okarismatiske Keir Starmer inte förmår bjuda upp till riktig kamp. Men så fort Labour skärper sig kommer Tory-partiet att få det tufft, om inte skutan vänds rätt.
Sentida brittisk politisk historia kan sammanfattas ungefär så här: Länge dominerade konservativa Tory-partiet det välmående södra England, medan Labour var större i norr, Skottland, och London. Visst svängde majoriteterna, men det övergripande nationella mönstret var stabilt. Icke längre.
Efter Skottlands folkomröstning om självständighet 2014 tog de skotska nationalisterna (SNP) i princip varenda skotsk parlamentsplats från Labour, vilket cementerade de konservativas ställning som ohotat största parti nationellt.
Sen kom Brexit, Boris Johnson och Labours radikala vänstersväng under tidigare partiledaren Jeremy Corbyn, vars utstrålning var den hos en sur lektor i en östtysk föreläsningssal. Johnson vann en storseger i valet 2019 under parollen ”Get Brexit Done”, vilket appellerade till Labours kärnväljare i den ”röda muren” av valkretsar i norra England. En blå våg svepte fram. Oppositionen såg permanent skadeskjuten ut.
Men Tory-partiet har inte förvaltat sitt försprång väl. Som nämnts, delvis på grund av skandaler, ofta sprungna ur Johnsons yvighet, tanklöshet och oförbätterliga önskan att bli omtyckt av alla han träffar.
Allvarligare är dock att partiet i dagsläget verkar sakna idémässig riktning. Johnsons regering är inte klassiska brittiska konservativa med sunt förnuft och klokt statsmannaskap som honnörsord. Inte heller är de principfasta marknadsliberaler med genuin skepsis mot den stora staten. Dessa är två respektabla åskådningar, men Johnsons regering vajar i stället fritt efter opinionsvindarna, och gör ständigt och bekymmerslöst både auktoritära och finanspolitiskt expansiva utspel.
Det senaste exemplet är den nya internettrygghetslagen (”Online Safety Bill”) som i skrivande stund rör sig genom parlamentet. Där föreslås att sociala medie-företag ska åläggas att plocka bort ”lagligt men skadligt” innehåll, utan att närmare precisera vad som ska räknas dit. Proxy-censur, som konservativa tidskriften The Spectator beskrev det – en modell där privata företag åläggs att agera censorer, med starka incitament att fälla innehåll hellre än fria, för att undvika de dryga böter den nya lagstiftningen föreskriver.
Lägg till dylika auktoritära inslag en enorm statsskuld från covid-stödet, kraftigt höjda skatter, och Johnsons aptit för att spendera vad än krävs för att hålla de nyvunna väljarskarorna i norr nöjda. Detta är ingen konservatism i den brittiska traditionen.
Det fanns en tid när svensk höger hade mycket att lära av Storbritannien. Där fanns en frihetlig, pragmatisk konservatism med en syn på samhälle och människa som gick djupare än kortsiktigt röstköp medelst jobbskatteavdrag. De dagarna verkar för stunden vara till ända.
Erik Hammar är utbildad i filosofi och statsvetenskap vid Oxfords universitet och London School of Economics. Fd managementkonsult och nu analytiker i tech-branschen. Han skriver från London.