År 1901 invigdes Femöresbron över Motala ström. Sedan dess har mycket vatten runnit under den och många fötter passerat över den. Men i september 2016 var det stopp. Då stängde Norrköpings kommun av bron som drabbats av allvarliga korrosionsskador och rost. I oktober 2017 lyftes Femöresbron bort. Och därefter drog en osannolikt komplicerad process igång – att få tillbaka en bro på ett ställe där det i över hundra år har funnits en.
På Norrköpings kommuns hemsida finns en föredömligt pedagogisk genomgång av olika offentliga instansers beslut och processer kring Femöresbron under senare år. Det behövs. Turerna har blivit många och händelsekedjan bör nog delas upp i två delar.
I det första skedet var frågan om den gamla bron gick att rädda. Något som tekniska nämnden uteslöt 2018 genom att satsa på en ny bro och sedan skrota den gamla bron. Det här för oss in på del två i berättelsen. Att ersätta den gamla bron.
Egentligen borde det vara ett lätt avklarat projekt. Det är väl bara att lyfta dit en ny bro? Men icke. En ny bro dröjer. År 2018 sade kommunen att den nya bron skulle kunna vara på plats tidigast 2019. I april förra året var beskedet att bron ska invigas sommaren 2022. Nu heter det att förhoppningen är att ha en ny bro på plats under 2023.
Vad är det då som gör att det tar sådan tid? Följande enligt kommunens hemsida: ”Det finns många faktorer att ta hänsyn till, bland annat till natur- och kulturhistoriska värden där det behövs många utredningar. Samt samråd med övriga intressenter måste genomföras och ombyggnationer för att nya bron ska godkännas och stå säkert och stadigt för framtida generationer.” Bland annat ska en ny bro klara hundraårsflöden, vilket kräver en högre bro än tidigare vilket leder till en flytt av brofästena och en påverkan på den kulturhistoriska miljön, vilket länsstyrelsen motsätter sig. Därför möts kommunen och länsstyrelsen i ännu en domstolsprocess.
Som skattebetalare nyper jag mig i armen. Är det proportionerligt att det krävs en sådan enorm process för att ersätta en gångbro som ingen i sak motsätter sig existensen av? Och att det tar sådan tid? Det är faktiskt inget kärnkraftverk som ska snickras ihop utan en gångbro på en plats där det i mannaminne alltid har funnits en.
Turerna kring Femöresbron tyder på att Sverige är överbyråkratiserat. Visst måste det finnas regler, visst måste beslut få ta tid. Men någon måtta får det vara på pappersexercisen och pengarullningen.
Kommunens budget för att byta bron är nu cirka 30 miljoner kronor. Om processerna och utredningarna fortsätter kanske den nya Femöresbron borde kallas Femtiomiljonersbron.
Edvard Hollertz är agronom och ledarskribent i ATL – Lantbrukets affärstidning.