Sverige är ett glest befolkat, avlångt land som mäter 1 572 km från Treriksröset i norr till Smygehuk i söder. För att upprätthålla ett konkurrenskraftigt näringsliv och en fungerande välfärd för hushållen behöver vi transporter. Inte minst när det kan vara långt mellan sjukhus och andra viktiga samhällsfunktioner, men även för att kunna ta oss ut i världen.
Samtidigt minskar flygtrafiken i Östergötland – antagligen beroende på klimatångest (NT 15/4). Det är inget som är unikt för länet, utan en trend i hela landet. Flyg har i mångas ögon gått från en symbol för framtiden till en av de stora utsläppsbovarna som i stället verkar ta kål på vår framtid. Men är det helt rättvisande?
Transportföretagen arrangerade nyligen ett seminarium på temat flyg och dess framtid. Seminariet var hoppfullt och innovationsdrivet. Här var man noga med att peka på hur flygforskningen drivs mot mer klimatsmarta och säkra lösningar. Samtidigt finns det problem att lösa och det är mycket som kostar.
Antalet flygplan i världen uppskattas öka under de kommande 20 åren med ungefär 5 procent per år. Vilket i sin tur leder till ett behov av fler än 30 000 nya flygplan för över 100 passagerare – att jämföra med de cirka 12 800 flyg som finns i trafik just nu (NRIA Flyg 2016). Behovet av mer flyg är på många sätt sprunget ur en positiv världsutveckling. Fattigdomen minskar globalt och vi har en ökande folkmängd som driver fram nya mönster för transport och resor.
I dag sitter svensk flygteknik, till exempel från Saab i Linköping, i 90 procent av världens flyg, enligt siffror från Svenska flygbranschen. Det finns förväntningar på att svensk teknik levererar och klimatsmarta utvecklingar ligger högt på agendan för flygindustrin.
Dessvärre finns det särintressen som bokstavligt talat står i vägen för den globala bränslebesparingen. Olika länders stater och militära zoner tvingar flygtrafiken att ta omvägar som fördröjer och släpper ut avgaser i onödan.
Transportstyrelsen har tillsammans med Totalförsvarets forskningsinstitut och Luftfartsverket analyserat besparingspotentialen. Under 2016 var de faktiska flygvägarna i svensk inrikestrafik ungefär 8 procent längre jämfört med kortaste sträckan. Övriga Europa ligger uppemot 10 procent. Vi borde helt enkelt flyga rakare sträckor.
Problemen kan spåras till flygledningens hårda styrning. Världen över sitter tunga fackförbund och upprätthåller gamla mönster som försenar flyg genom strejker och krångliga flygrutter. För att vara en transportbransch står flygledningen förvånansvärt stilla. Många flygledningskontor internationellt använder fortfarande teknik från andra världskriget.
John Santurbano vid Maastricht Upper Area Control Centre (MUAC) säger att om han skulle rekommendera en ung person att hitta ett välbetalt jobb som inte kommer att störas av utveckling och automatisering på flera decennier så ska man jobba inom flygledning. ”That’s how well reform is going in this industry”, säger han med ett skratt (The Economist 15/6).
I Sverige ligger vi på många sätt före, inte minst inom teknikutveckling. Även om det finns besparingspotential även här flyger vi rakare rutter än många andra. Världens utveckling pekar åt en utökad flygflotta. Om flygtransporterna världen över ska bli mer tidseffektiva och miljövänliga behöver vi ligga på för att gamla lagar bryts i fler av EU:s kontrolltorn.