Sedan USA förra året lanserade klimatpaketet IRA har insatserna i det globala klimatracet höjts. Bidenadministrationen har öronmärkt cirka 370 miljarder dollar för subventioner i form av skattelättnader för företag med fokus på energisektorn.
EU, som siktar på att bli världens första klimatneutrala kontinent, svarade med att lansera sin egen gröna plan i början av 2023. För att syna USA har man bland annat lättat på statsstödsreglerna för att kunna styra mer offentliga medel mot gröna investeringar.
Det verkar dock inte räcka. På ett seminarium i Almedalen varnade Kristin Magnusson Bernard, vd för första AP-fonden och Annika Winsth, chefekonom på Nordea, för att de gröna investeringarna riskerar att hamna i USA. Det blir enklare, mer förutsägbart och framförallt långsiktigare. Europas modell handlar mer om att straffa utsläpp medan USA lovar att lägga pengar på bordet under en lång tid framåt. Som företag vet du exakt vad du får om du investerar i till exempel vindkraft.
Den europeiska ”straffande” modellen med sitt utsläppshandelssystem har visat sig vara oerhört effektiv, men nu höjs allt fler röster om att det går för fort. Geert Van Poelvoorde är ett exempel. Han är VD på stålföretaget ArcelorMittal. Han konstaterade nyligen att EU:s senaste klimatskärpning kommer att strypa den europeiska stålindustrin: ”I år har vi utsläppskostnader på 500 miljoner euro. 2030 kommer vi att vara uppe i 5 miljarder. Vi har inte råd. Det går för fort”.
Därför har även ArcelorMittal valt att bygga en ny klimatsmart fabrik i USA eftersom det är omöjligt att göra stora investeringar och samtidigt betala de höga utsläppskostnaderna.
Även den franska presidenten Emmanuel Macron efterlyser ett mindre strikt klimatregelverk de kommande åren för att skydda europeiska företag och jobb.
Samtidigt är de tuffare utsläppsgränserna en fördel för företag som H2 Green Steel. Man har precis fått klartecken att börja bygga sin fabrik i Boden och kommer inte att ha några kostnader för utsläppsrätter.
Men många menar att de gröna industriinvesteringarna i norr är en bubbla. Till exempel i en färsk rapport av den liberala tankesmedjan Timbro. Det perspektivet får dock mothugg av tunga ekonomer som Fredrik NG Andersson och John Hassler som menar att vägen mot nollutsläpp visserligen är krokig, men att det i det länge perspektivet inte spelar någon roll eftersom det inte kommer att finnas någon marknad överhuvudtaget för det fossila.
Hur kommer klimatracet att sluta? Är det en bubbla? Det är omöjligt att svara på, för det är så komplext. Den som lever får se, helt enkelt. Men just nu verkar det handla om att följa pengarna och den vägen pekar mot USA.
Martin Berg bevakar energi- och näringslivsfrågor.