Att spana kallas det ibland att ägna sig åt mer eller mindre kvalificerade sianden om framtida fenomen. Ovetenskapligt, förvisso, men även regelrätta gissningar kan ju förverkligas. Och att ligga steget före är möjligen lite ensamt, men sällan dåligt och ansvarstagande är det helt klart.
Det här med att spana är så klart en aktivitet som sysselsätter mängder av människor. Ändå kan den dagsaktuella politiken allt som oftast beskrivas som knattefotboll – alla springer på bollen utan någon egentlig strategi för vart den är på väg.
Naturlig på ett sätt, att alla vill säkra sig en plats där det händer i matchen. Om inte för att presentera en ideologiskt grundad reflektion – så för att ta chansen att misskreditera sin motståndare. Men det är mycket nu just nu, och dessutom i en klunga där det ibland inte är alldeles lätt att skilja regering från opposition. Samtidigt lämnas stora delar av planen öppen. Där har man dels en chans till enklare mål – dels att faktiskt göra något bra. Men sådant markarbete är så klart svårare att nå ut med. Diskussions- och medieklimatet är ofta skandalorienterat och effekterna reaktiva.
Lag och ordning finns nu förvisso helt klart på agendan, bland sjukvård, invandring/ integration och skola har området seglat upp som en allt viktigare fråga för allt fler. Men det handlar allt som oftast om straffskalor. Fler ska dömas hårdare, typ. Och så givetvis om skandaler. Potentiellt felaktiga domslut. Domslut som opinionen tycker borde blivit annorlunda. Och nu senast i det uppmärksammande och djupt tragiska fallet Kevin – domslut som aldrig blev för att dömandet sköttes av andra än domstolen. Och sen har vi rättslösheten som präglar människors allt mer omfattande interaktiva liv där hot, förolämpningar och förtal är vardagsmat. Det är långa häktningstider. Långa utredningar. Bristfälliga utredningar. Utredningar som läggs ner. Det finns helt enkelt en hel del för politiker att ta på sig ledartröjan kring (utan att för den sakens skull nagga rättsväsendets oberoende).
Och – i allt detta tycks det finnas en opinion rätt långt från den yrkesverksamma juristens vardag. För det är en vardag i vilken fel inte får begås – och där även rätt kan bli, eller åtminstone upplevas och framställas som, väldigt fel. Och vart det glappet kan leda är värt att fundera över.
Vad som oftast beskrivs som kriser rapporteras annars från de flesta andra samhällsbärande institutionerna idag. Polisers lönenivåer, lärares arbetsvillkor, svårigheter att rekrytera socionomer och sjukvårdens sjukskrivningar. Person och profession har helt enkelt här i många fall kommit nära varandra – och säkert med goda skäl. Men kring människorna bakom rättsväsendet sägs jämförelsevis lite. Det händer; en åklagare slutar i protest mot bristande resurser, någon lyfter fram snedfördelningar mellan könen och en advokat beskriver tonläget i rättssalen. Men söktrycket på juristutbildningen är högt. Som väl är. För kvaliteten inom domstolsväsendet måste vara excellent. Att ge sig på att skipa rättvisa, att frihetsberöva någon eller avgöra vem som har rätt till viss egendom är något av det mest ingripande en stat kan göra mot sina medborgare. Att förtroendet för domstolarna är högt – och inte minst att det finns fog för det – är på många sätt grundläggande och avgörande för ett fungerande demokratiskt samhälle.
Kanske är spaningen av jämförelsevis tystnad ett tecken på att det faktiskt går bra. Att ledarskapet för en faktiskt rätt utsatt yrkeskår fungerar och att förutsättningarna finns för de flesta att sköta sitt jobb. Eller – så är det här vi har nästa grupp som säger att nu går det inte längre. Förundersökningarna vi får är så bristfälliga att vi inte kan annat än att fria eller, vi kan inte göra de förundersökningar som vi borde. Kanske är det de allt fler vårdnadstvisterna som tas till domstol som påverkar personalen. Eller hur de traditionella strukturerna möter nittiotalisternas individualism och hur yrkeslivets krav på perfektion går att kombinera med livet utanför.
Förebyggande aktion är att föredra före reaktiva lösningar. Jag säger inte att vi inte har skäl att lita på rättsväsendet. Men jag gissar att vi kommer höra mer om och från det här framöver.