Jag besökte lokala butiker nära på dagligen den här sommaren (stora hushåll, värme och kylskåp anpassade för andra kosthållningsambitioner medför frekventa turer till affärer). Och varje gång reflekterade jag över hur mycket jag skulle vara beredd att betala till den affär som erbjöd packningshjälp. Någon som står i slutet av rullbandet och snabbt får ner varorna i kassar istället för att jag ska se tomaterna färskpressas medan jag betalar och skyfflar ihop inköpen. Åtminstone ett påslag motsvarande vad jag till vardags accepterar i form av snäppet dyrare knäckebröd och äpplen mot att jag får min onlinebeställda mat packad och hemkörd.
Ett utmärkt första jobb för den som inte alls är intresserad av vidareutbildning eller, som det så ofta sägs, vill få in en fot på arbetsmarknaden. Som sedan kan gå vidare till att sitta i kassan, eller kanske fronta mejeriprodukterna. Tomaterna. Hantera inköp. Eller, nöja sig med den faktiskt inte alls oviktiga uppgiften att just serva kunderna så att de går därifrån lite nöjdare. Det tänkte jag ofta på när jag svettandes kånkade iväg på mina säkert rätt dåligt packade påsar.
Vi kan, och vi förväntar oss en hög nivå på service idag – inte minst inom allt det vi får självkostnadsfritt (som erbjuds inom det offentligas försorg). Det är allt märkligt att de enkla, men å så mervärdesbringande jobben, inte börjar synas i större omfattning.
Att köpa en och annan tjänst för att förenkla vardagslivet har, för många, avdramatiserats. RUT har säkert bidragit inte bara till ett utökat utbud av tjänster – utan också inställningen till dem. Men mycket mer borde kunna hända. Möjligheterna att starta, och nyttja, nya tjänsteverksamheter bör kunna tas av fler. ”Den som har råd men inte utnyttjar hushållsnära tjänster borde skämmas – fler borde hjälpa människor in på arbetsmarknaden” sa Nordeas chefsekonom Annika Winsth (fritt citerat) under årets Almedalsvecka. Tänkvärt.
Tyvärr är ju detta bara ett av flera problem kring Sveriges på många sätt dysfunktionella arbetsmarknad – som verkligen behöver rätas ut, och lösas. Inom kanske framförallt det opinionsbildande skrået har till exempel många de senaste månaderna ondgjort sig över situationen för människor som, trots fasta arbeten, stöter på patrull i vad som tycks vara orimligt fyrkantiga processer för arbets- och uppehållstillstånd. Och i en uppmärksammad strejk inom renhållningsindustrin luftades irritation över en lönenivå som för många minst lika viktiga och avancerade yrkesgrupper tedde sig riktigt bra. Utan att diskutera rimligheten i varken strejken eller lönenivåerna – den intressantare frågan är ju när det egentligen är som kompetens och erfarenhet på allvar ska börja löna sig och möjliggöra en ekonomisk utveckling för fler och inte minst inom de välfärdsbärande yrkena.
”Kill your darlings”. Sveriges arbetsmarknad kräver omtänk och nytänk på så många plan. Och det går att vara sann mot sina ideal och ideologi även i förändring, även om det kan få göra lite ont. Den svenska modellen behöver ses över – den för lönebildning såväl som den för synen på tjänster. Och de enkla jobben både kan och behöver bli fler.
I ärlighetens namn, nu är det bara som kund jag känner livsmedelsbranschen och större delen av serviceindustrin. Och där hoppas man förvisso också på hantering av allt från klimatutmaningar till den ökande fetman. Men jag kan inte annat än se att det där åtminstone borde finnas en potential att ta några av de nödvändiga kliven som kan ge ett bättre samhälle för fler. Det borde vara politiskt högvilt att se till att det blir en realitet.